Svårt? Gör bara som jag gör!
Måndagar är lata dagar på bloggen. Åtminstone om jag predikat dagen före, som idag. Jag tycker nog som vanligt att det fattas lite tankar i den skrivna formen som jag kunde fylla i med muntligt när jag predikade i Dalstorp och S Åsarp men här är den i alla fall. Hoppas den kan vara till glädje!
6 efter tref 2016 årg 2, efterföljelse
Det som är lite märkligt med evangelietexten är att Jesus kallar sina lärjungar en gång till. Han har ju redan kallat dem till sig långt tidigare i evangeliet då de lämnade sina nät. Nu vill han få dem att lämna sina liv. Men han säger också att det är så de verkligen ska finna livet.
Jesus har precis sagt att han ska vända stegen mot Jerusalem och det är nytt allvar i orden om att följa honom. De har redan varit med ett tag och känner honom väl nu och de har nog också redan förstått att det kostar på att vara Jesus. Och det kostar på att vara hans lärjunge. De har inte bara fått vänner längs vägen om man säger så.
Jesus säger det här till sina lärjungar. Inte till folkhopen utan till dem han känner väl. Det tänker jag gör skillnad. Jesus kallar inte till blind lydnad utan till att vi litar på honom och den väg han visar och då måste vi veta att han är att lita på. Lärjungarna blev inte riktiga efterföljare förrän efter uppståndelsen, det var först då de visste att han var både så kärleksfull och så mäktig att de vågade lägga sina liv i hans händer. Det där är en fråga för oss var och en, att be och läsa och lära känna Jesus, undersöka hur det bär att lita på honom i våra liv.
Jesus talar i paradoxer här. Lite i samma stil som om någon skulle säga att ”ingen har blivit fattig genom att ge” –en djup sanning som man får syn på genom att säga något som egentligen inte går ihop. Vi kan nog känna igen visheten i att vi inte ska hålla fast för hårt i oss och vårt för då blir inte livet större än att hålla ordning på våra rättigheter till slut. Jesus säger att hans väg är den bästa. För hans del går den så långt som att gå till korset och bokstavligen lämna sitt liv och på så vis ge liv åt hela världen. Det finns förstås en väldig skillnad på oss och frälsaren men genom kyrkans historia har man nog också gjort för mycket åtskillnad, för de tidiga kristna var den självklart att Jesus också var den stora förebilden, som visar oss ett förhållningssätt till livet. Vi har också i uppgift att ge av oss själva på olika sätt. Att ge utan att begära något för det. Av kärlek och omtanke. Och sådan kärlek ger liv. Ett vänligt ord kan göra under och en vänlig handling kan rädda min nästa.
Paradoxen är också välbekant. Tänk dig om en politiker plötsligt skulle erkänna ett misstag eller medge att de ändrar sig. De tror att de skulle visa svaghet då men i mina ögon skulle de växa. Och säkert i många andras också. Fast deras motståndare skulle förstås fortsätta kasta paj så det skulle inte vara enkelt. Vi har fått för oss att världen fungerar på ett visst sätt. Att status eller styrka och att skoningslöst kräva in sitt är det enda rätta men det är när vi ger mer än vi tar som öknar kan blomma.
Det jobbiga med detta med efterföljelse är uppenbar. Det är svårt och det kostar på. Jesus talar om att bära sitt kors. Vi kan se på lärjungarna som ska följa Jesus till Jerusalem. Eller på profeten Amos från den gammaltestamentliga texten. Han har gjort sig så obekväm genom sina ständiga kärva domsprofetior att de mäktiga i landet försöker förbjuda honom att tala mer. Att fortsätta då var säkert farligt. Men Amos berättar att han fått sitt uppdrag för högre ort och inte kan bry sig om deras bud. Han fortsätter fast det är både jobbigt och obekvämt.
En lustig sak jag tänkt på är att precis som lärjungarna lämnar näten och blir människofiskare så har tydligen Amos lämnat en fårhjord för att bli profet. Eller herde för Guds folk om man säger så.
En av den kristna litteraturens mest lästa verk är boken ”om Kristi efterföljelse” av Thomas a Kempis. Den läste alla teologer i århundraden och där står också en hel del om just efterföljelse. Bland annat skriver han om detta Jesus säger om att vi ska bära hans kors:
”Jesus har många som älskar hans rike i himmelen men få som vill bära hans kors”
Alla vill glädjas med Kristus men få vill utstå något för hans skull
Många prisar och lovar honom så länge de får del i hans tröst, men om Jesus för en stund döljer sig och lämnar dem förfaller de till klagan eller till stor förtvivlan.
Men de som älskar Jesus för hans egen skull, inte för sin egen tröst, de älskar och prisar honom i vedermöda och trångmål på samma sätt som i den högsta trösten
Visar inte de som alltid tänker på sin egen fördel eller vinning att de älskar sig själva med än Jesus?
Han skriver också om var man hittar det där korset att ta upp och följa Jesus med. Det är det enklaste i världen. För det finns överallt. Ingen kommer undan det. I varje situation kan vi välja att följa Jesu exempel. Det kommer hela tiden an på oss vad vi gör med det vi möter. Om vi försöker fly från svårigheter och smärta till varje pris eller om vi accepterar det som en del av vår väg.
På något annat ställe beskriver Jesus sig själv som en kvinna som föder barn. Det gör ont när hennes stund kommit (och där syftar han på sin stund på korset) men sedan glömmer hon smärtan i glädjen över det nya livet. Det goda som blir följden när man gör något för andra. Jag har ju inte själv fött några barn men jag har fått lära mig att det är viktigt att man inte får panik av smärtan i sig utan andas och tar det lugnt så är man till slut ute på andra sidan. Så är det med jobbiga upplevelser över huvud taget, även vanliga motgångar i livet. Det kommer inte vara så här för alltid.
Jesus är ju den som står kvar i smärtan och är kvar i den till slutet, han begär inget av oss som han inte själv gått före i, så vi är inte ensamma när vi bär våra kors i livet. VI får andas och stå kvar. Det finns en bön som säger ”jag andas ut min ensamhet, jag andas in att jag är din”, så får vi ta hjälp med att bära.
En sista fråga som hänger i luften. Jesus säger ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv (eller sin själ eller sig själv, beroende på översättning), med vad kan hon köpa tillbaka sitt liv? Det är en fråga som kan leda till förtvivlan när vi ser på våra liv och ser att vi inte förvaltat dem på bästa sätt. Men mitt i efterföljelsen ska vi inte heller glömma att Jesus verkligen ÄR frälsaren. Vi kanske inte kan köpa tillbaka våra liv och få en andra chans men han har gjort det. Han har köpt oss fria med sitt eget blod. Vi tillhör honom och så förblir det oavsett hur bra vi lyckas med efterföljelsen. Goda gärningar gör vi inte för att Gud ska älska oss, utan för att våra medmänniskor behöver det.
Lämna ett svar