Omedelbar behovstillfredsställelse får sig en åthutning.
På engelska finns det ett uttryck som heter ”delayed gratifcation”, det vill säga typ uppskjuten tillfredsställelse. Jag har på svenska bara stött på motsatsen, att man talar om ”omedelbar behovstillfredsställelse”. Om ”delayed gratification” har jag lustigt nog mest hört en teolog, N.T Wright, tala.
Grejen som sådan har förstås en väldig vidd. Det är mycket som bygger på att vi kan skjuta upp för framtiden. Det vet alla som tränat för en tävling eller gått en lång utbildning eller övat på något över huvud taget.
Jag funderar i alla fall en del på det uttrycket utifrån kyrkan. Den kristna tron har ibland hånats för att man förlägger all lycka till livet efter detta och detta liv bara blir en transportsträcka, och det är kanske inte är så bra. Men visst ÄR det något grundläggande bra i att satsa på uppskjuten tillfredsställelse? Och tron på ett liv efter detta är den yttersta grunden för att man kan köra på det i alla lägen. Jag har hört sägas att ”de som tror på ett liv efter detta är de som får mest gjort i det här livet”. Jag tror att det kan ligga mycket i det, även om det nog inte är så enkelt. Kanske för att vi i vår kultur är så väldigt indragna i det motsatta perspektivet att detta liv är allt vi har att det även bland kristna är svårt att tänka på något annat sätt i praktiken.
Söndagens tema var ”efterföljelse”. Kristen tro är ju ingen må-bra-grej egentligen. Åtminstone då inte i det korta perspektivet. Kanske är det i själva verket ett stort problem för kyrkan av idag att vi inte litar på en fortsättning och förlägger alltför LITE av lyckan till livet efter detta? Kanske därför vi inte får så mycket gjort som man kunde hoppas? Och hur kan man i så fall göra för att vända på det?
Det här är en typisk provtänkarbloggpost. Det betyder att jag extra gärna vill ha dina synpunkter på hur du ser på det här med att skjuta lyckan på framtiden. Skriv en kommentar nu!
Lämna ett svar