Den allra, allra första församlingen med bara Adam och Eva. Gud: ”Tänk att ni inte ens kan hålla sams ni två?!”
Det rasar i media igen kring min kyrka, Svenska Kyrkan. Det påstås allt möjligt om min kyrka, dess präster (som jag då alltså) och om att det är ont om ”riktiga kristna” där. Vandra Vägen är en fridens plats där jag inte brukar skriva om kyrkliga bråk och det tänker jag inte göra nu heller (typ, nu har jag ju nästan gjort det men jag kommer inte gå långt på det spåret). Sanningen att säga brukar jag faktiskt så långt det är möjligt låta bli att läsa om såna här debatter om jag kan låta bli. Jag tror jag fick rådet från en bok av Owe Wikström. Läs inte om inomkyrkligt käbbel, fördjupa dig i tron istället. Gott råd för fler att följa.
Så jag vill bara påminna om att i vardagsslitet så traskar Svenska Kyrkan på som vanligt. Vi firar gudstjänster, undervisar konfirmander, döper barn, begraver avlidna och tröstar sörjande, studerar bibeln, ber och sjunger lovsång till Kristus. Inget som har något nyhetsvärde för så är det alltid i Kyrkan. Det finns förstås mycket som kunde vara bättre i Svenska Kyrkan men i en syndafallen värld får vi nog räkna med det. Och det finns ju goda sidor med det, hade Svenska Kyrkan varit perfekt hade de väl haft goda skäl att inte låta mig vara medlem där. Då vore den ju inte perfekt längre.
Det viktiga livet i Kyrkan är alltid det som sker i det vanliga församlingslivet. I vardagen och i ditt och mitt hjärta. Det ska man alltid påminna sig när det hettar till.
Lämna ett svar