Smutsigt barn som förtjänar att tas om hand.
Jag läste ur Jeremias bok i gamla testamentet för att förbereda predikan för tacksägelsedagen. Det är en härlig text om Guds eviga kärlek och löften till hans krossade folk om att de återigen ska få blomstra. Och det där är välbekanta ställen som jag läst många gånger. Men så fortsatte jag några verser till och hittade ord som jag inte lagt märke till tidigare men som talade starkt till mig.
Guds röst talar om Efraims stam, och eftersom det är som att Gud talar till en person så kan man nog också få läsa det så för egen del. Så här står det:
Jag kan höra hur Efraim klagar:”Du tuktade mig, jag blev tuktadsom en otämjd kalv.För mig åter, så vänder jag åter,ty du är Herren, min Gud.Jag vände mig bort,men nu ångrar jag mig.Jag kom till insikt,och nu slår jag mina lår i sorg.I blygsel och förödmjukelsebär jag skammen för min ungdoms synd.”Är Efraim min käraste son,är han mitt älsklingsbarn?Han förblir i mina tankar,trots att jag ofta gått till rätta med honom.Mitt hjärta blöder för honom,jag måste förbarma mig över honom,säger Herren. (Jer 31:18-20)
Så säger Herren,han som har satt solen att lysa om dagen,månen och stjärnorna att lysa om natten,han som rör upp havet i dånande vågor,han vars namn är Herren Sebaot:När denna ordning upphör att gälla,säger Herren,först då skall Israels ätt upphöraatt för alltid vara mitt folk. (Jer 31:35-36)
Återigen ett helt magnifikt sätt att uttrycka detta stora. Att Guds trofasthet mot sitt folk (Israels folk men också vi som tillhör Kristus) står lika fast som detta att solen och stjärnorna lyser och havet svallar.
Har du några tankar om detta så skriv gärna en kommentar!
Lämna ett svar