Det glada skördefolket. Tacka Herren ty han är god, evigt varar hans nåd.
I söndags predikade jag i Ljungsarp och i Dalstorp på tacksägelsedagen. Som det blev firade vi nattvard på båda ställena, det får ju inte bli för sällan och det kan vara knepigt att se till kontinuiteten i så många kyrkor som vi har. Nattvarden kom hur som helst att prägla predikan också. Delvis hämtade jag inspiration från den här fina texten om ”korn och druva” av den amerikanske pastorn Brian Zahnd. Hoppas det här är till glädje för dig!
Predikan tacksägelsedagen 2016, Ljungsarp och Dalstorp
Ämnet för dagen är tacksamhet och att tacka Gud för det vi fått.
Om vi hade varit ortodoxa kristna från östeuropa eller så hade vi firat tacksägelse, eller eucharisti varje gudstjänst. Och då hade vi menat nattvarden. De kallar den för ”tacksägelsen”. Och den ska vi ju fira också nu i vår gudstjänst.
Det är märkligt att det heligaste vi har i den kristna kyrkan är grundat i något så vardagligt som att äta bröd och vin. Både våra liv och vår tro hänger ihop med jorden vi står på och det den ger. Vi lyfter upp det som vi fått som gåva. Gud har låtit jorden ge sin gröda och vi har vetekorn och druvor. Märkligt nog är det också så att det är ett samarbete mellan oss och Gud som vi lyfter fram för det är ju inte korn och druva utan bröd och vin vi bär fram här. Vi har fått det jorden ger, Gud har välsignat oss på det sättet, och sedan har människor fått göra något med det. Någon har skött vinstocken i åratal, någon har plöjt, sått, skördat, malt, gjort vin, lagrat vin, handlat vin på systemet, bakat oblater, tagit fram bröd och vin här i kyrkan. Allt det är helt vanliga saker och som vi skulle säga inte alls något andligt eller så men utan allt det kan vi inte fira nattvard. Och så bär vi fram till Gud något som man får säga är ett samarbete mellan oss och honom. I en av våra nattvardsböner står det
”Helga också genom din ande detta bröd och vin, gåvor av jordens frukt och människors arbete som vi bär fram inför dig.”
Jordens frukt och människors arbete. Och när vi gör det och bär fram brödet till Gud här i nattvarden så välsignar Gud oss på nytt. Vi får löfte om att i detta bröd vi samarbetat fram så möter vi Kristus själv. Verkligen märkligt. Det är lite som i berättelsen om Jesus och de båda lärjungarna efter uppståndelsen. De hade vandrat tillsammans med honom och talat med honom men när han bröt brödet så kände de igen honom och förstod att det var han. På samma sätt finns Gud alltid närvarande i sin skapelse men det är bara ibland vi kan få syn på honom.
När blir brödet heligt och när blir vinet heligt? Jag vet inte om det går att säga det. Det står i psaltaren att ”Jorden är Herrens med allt den rymmer”, och i krönikeböckerna står det: ‘Från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.’ Nattvarden kan också vara en påminnelse om att vi ALLTID lever av jordens frukt och människors arbete. Och allt som kommer från den helige är på något sätt heligt.
Men vi lever ju alltid av vad jorden ger och människor arbetat ihop. Det är en källa till ödmjukhet och tacksamhet, och till stolthet. Inte nog med att jorden är helig och är Guds verk. Du och jag får vara med. Inte bara när vi bakar nattvardsbröd eller gör vin, utan allt arbete för att uppehålla livet har del i detta. Varje gång vi lagar mat, tvättar tvätt, arbetar ihop pengar till vår mat och vårt husrum. Det kan vara svårt att tro att man gör något heligt när man sitter på möte på jobbet eller står vid sin maskin men även det sätter bröd på bordet och mättar hungriga magar, när vi ber och när vi berättar sagor, när vi tröstar en ledsen, när vi skänker en slant till den som behöver den, när vi betalar skatt som går till det gemensamma, när vi gläder oss över naturen eller gör något annat som är till glädje för oss eller andra.
Man kan alltid ifrågasätta vad som är viktiga uppgifter och vilken plats saker ska ha i våra liv, och kanske att det är lättare att se att en bonde hör samman med jorden än en tjänsteman vid sitt skrivbord men poängen är att vårt arbete upprätthåller livet för oss och andra varje dag. Det finns en olycklig tendens i vårt samhälle att lönearbetet är heligt för sin egen skull men så kan man inte se det som kristen, inför Gud gör vi ingen skillnad på olika slags arbete. Det handlar om att göra vad vi kan med det vi fått anförtrott åt oss som människor.
I vår nattvardsgudstjänst har vi något som vi kallar offertoriet. Det är namnet på psalmen precis före nattvarden då jag brukar duka upp här framme, och det är den psalmen man ofta tar upp kollekt under. Jag har besökt en kyrka i ett annat land där de gjorde mycket mer av det. Mitt i gudstjänsten så kom det plötsligt en procession med nattvardsgåvorna och en massa folk som bar på kors och ljus och sånt men också kollekten med pengar man samlat in åt behövande (och i det här landet skulle nog vi säga att med våra mått var de flesta det) och med andra gåvor om man inte hade pengar att ge. Det kunde vara frukt eller mat eller något annat som man skänkte. Väldigt brokigt och väldigt härligt. Och det blev mer tydligt vad det handlar om också när vi firar nattvard. Att vi bär fram hela våra liv till Gud. I en nattvardspsalm i snart ska sjunga sjunger vi ”vi till ditt altarbord bär fram, som offergåva o Guds lamm, vår glädje våra nederlag, oss själva, allt vad du oss gav.” Vi bär fram oss själva.
Om det står det vackert i alla våra bibeltexter idag. Som det ser ut i världen så är det aldrig så enkelt. Det är ord riktade till folket i exil med löfte om att Guds trofasthet mot sitt folk består och att hur svårt det än är nu så ska allt blomstra på nytt. De ska åter få träda fram inför Gud med tacksägelse. I uppenbarelseboken får vi se in i den himmelska gudstjänsten där människorna, de som kommer ur det stora lidandet, lägger ner sina gyllene kronor, det de fått och det de gjort med sitt arbete inför Gud och säger att han som skapat allt är värd vårt eviga tack.
Men mest tänker jag på evangeliet där Jesus själv är med. Han sätter sig på ett berg, han är det sanna templet på Sion dit alla ska gå för att möta Gud, och människorna kommer till honom med det livet gett dem. Men här är det annorlunda. De kommer med de lama, de blinda och de stumma och med allt det som är tungt att bära i våra liv och lade ner det inför honom. De bar fram sina liv sådana de var och sådana de kommit att bli i denna hårda värld. Och under skedde. Det vi bär fram till Gud blir på ett eller annat sätt välsignat. Det är svårt att tala om när Jesus botar sjuka för det finns alltid så många som har kvar sina bördor att leva med. Ändå tänker jag att det alltid händer ett under när vi kommer till Gud sådana som vi är. Vi får ta dagens evangelium som tecken på att det inte bara är gyllene kronor vi kan bära fram till Gud. Jag vågar nog till och med säga att alla som bär fram gyllene kronor för Guds fot eller som smyckad med bjällror träder ut i glädjedansen också andra gånger gått dit med sina tårar och sin smärta. Den kristna tron är ett förvandlingsnummer och handlar på djupet om att sorg kan bytas i glädje. Att död kan vändas till liv. Att han som skapat världen också är den som räddar den. Och att graven inte är ett slut utan en början.
Vi får fortsätta att arbeta och det är inte lönlöst för vi får samarbeta med Gud själv. Gud som ju kan göra otroliga saker med något så enkelt som bröd och vin. Allt ligger ännu i Guds händer så vi får lägga oss själva där. Och precis som brödet och vinet blir Jesu kropp där på altaret, så blir vi också det i Guds hand. Där skapas något nytt i oss.
Så låt oss alltid ta emot Guds gåvor och glädja oss över dem. Låt oss göra med dem efter bästa huvud och bästa förmåga och sedan återigen lämna allt i Guds händer i tacksamhet och med en bön om att han ska välsigna oss och vår möda.
Lämna ett svar