Otto von Habsburgs sista resa


Sista resan?
Sista resan?

Jag har predikat på sex stycken minnesgudstjänster i församlingens kyrkor de senaste dagarna. Det betyder att de ord som står nedan kan jag nog utantill vid det här laget. Jag tycker det är väldigt läsvärt det här. Inte för att jag predikat så fantastiskt utan för att jag refererar en fascinerande berättelse som jag tycker många borde reflektera över. Hoppas de här orden kan vara till glädje och välsignelse för dig.

Betraktelser minnesgudstjänsterna 2016

Vi har alla människor vi sörjer och saknar. Det kan vara längre eller kortare tid sedan. Till en början finns det inga ord. Bara smärta. Längre fram kanske det inte heller finns några ord, bara tomhet. I kyrkan finns det så mycket att säga om Guds trofasthet och nåd men man ska inte vara för snabb med det. Bibeltexten från Job får hjälpa oss att stanna kvar i det smärtsamma ett ögonblick.

Vad har jag då för hopp,

vem kan skönja någon lycka för mig?

Går hopp och lycka med mig till dödsriket,

skall de följa mig ner i mullen?

 

När Otto Von Habsburg dött var det en strålande begravningsgudstjänst i katedralen i Wien. Den gästades av mängder av biskopar och hedersgäster, oratoriekören som sjöng och mycket ståt och extra hedersbetygelser för denne store man. Det är ju alltid så att begravningen är ger möjlighet att uttrycka sin kärlek till den döde så vi vet från begravningar vi själva varit på att det är viktigt att det blir fint.

Därefter bars Otto von Habsburgs kista till Kappucinerklostret där den kejserliga kryptan finns. Under denna anspråkslösa gula byggnad fanns Otto von Habsburgs mäktiga förfäder begravda.

Ceremonimästaren knackade på dörren tre gånger. Efter en stund svarar en röst där inifrån. ”Vem önskar komma in?”

”Otto von Habsburg, Son till den Välsignade Karl, Österrikes sista kejsare, apostolisk kung över Ungern. Otto av Österrike, en gång kronprins över Österrike-Ungern, Kunglig prins av Ungern och Böhmen, Dalmatien, Croatien, Slavonien, Galicien, Lodomeria och Illyrien. Storhertig över Toscana och Krakow, hertig över Lorraine, Salzburg, Styrien, Carinthien, Carniola och Bukowina. Storprins av Transylvanien, markgreve över Moravien, hertig över övre och lägre Silesien, Modena, Parma, Piacenza, Guastalla, Oswiecim och Zator, Teschen, Friaulien, Dubrovnik och Zadar. Prinslig greve av Habsburg och Tyrolen, Kyburg, Gorizien och Gradisca. Prins av Trient och Brixen, markgreve över övre och undre Lusatien och Istrien, greve av Hohenems, Feldkirsch, Bregenz, Sonnenburg etc. Lord över Trieste, Kotor och Vindiska marken, över Serbien. Etc. Etc.”

Rösten inifrån svarade: Honom känner vi inte.

Ceremonimästaren knackade än en gång tre gånger. Och rösten frågade efter ett tag återigen vem som önskade komma in.

”Doktor Otto von Habsburg, president och hederspresident över den paneuropeiska unionen, medlem och tidvis president över det europeiska parlamentet, hedersdoktor på många universitet, hedersmedborgare i många centraleuropeiska städer, medlem i otaliga vördnadsbjudande akademier och institut, mottagare av de högsta civila och kyrkliga hedersbetygelser, ordnar och medaljer, vilka givits honom i erkännande av hans i decennier förda kamp för människors frihet och rättvisa.

Rösten svarade igen. Honom känner vi inte.

Ceremonimästaren knackade tre gånger för tredje gången. Rösten inifrån svarade igen. ”Vem önskar komma in”.

”Otto, en dödlig och syndfull man”.

”Han är välkommen här”.

(musik)

Del II

Det är en märklig ritual vi fått höra om och man får gärna tycka olika om den, om det är makabert eller tänkvärt. Jag har funderat mycket på den och vad den säger oss om döden. Men också om livet. Det är märkligt nog så att det är när döden gjort sig påmind som vi extra mycket talar om livet. De psalmer vi sjunger på begravningar: blott en dag, vart jag går i skogar berg och dalar, härlig är jorden, bred dina vida vingar, många av dem handlar framförallt om Guds närvaro här och nu i våra liv. Det är förstås också så att det är när vi skakas om som vi måste påminna oss om vad vi vet om Guds trofasthet,

I gammal tradition sade man att döden är den stora läraren som gör att vi får rätt perspektiv på -rätt och fel, viktigt och mindre viktigt. Jag tänker på Otto von Habsburg som först blev presenterad med sina titlar. Sina anor och sin härkomst. Men i döden kan vi inte ta det med oss. Sedan blev han presenterad med de hedersutmärkelser och den respekt han fått för det han utfört. Men vid kryptans port var inte heller det något som vägde tungt. Kyrkogårdarna är fulla av människor som lagt alldeles för mycket tid på att vårda sitt anseende eller vinna status och rikedom och det får vi kanske mest av allt ta varning av. Du kan ingenting ta med dig dit du går. Det är till och med så att vi borde börja öva oss redan nu i att inte fästa oss alltför mycket vid sådant som liksom hänger på utsidan av vår person. Det är andra saker som betyder något egentligen.  Vem man är. Vad som händer när ens liv rör vid andras liv. När vi dör kan vi inte ta med oss något vi fått men det vi gett finns kvar för andra.

Det kan tyckas vara hårda ord om Otto som gör att han får komma in till slut. En dödlig och syndfull man. Men också sanna ord. Så är det med oss allihop. Vi har anförtrotts med ansvar för våra liv och vad vi gör med dem. Sen lever vi tyvärr inte ens upp till våra egna ideal om hur vi skulle leva våra liv. Med Guds ögon är det klart att vi inte levt en enda dag eller timme då vi älskat vår Gud och vår nästa som oss själv. Därav syndare.

Ingen sörjer ”direktören” eller ”världsmästaren” eller vad det kan vara vi vill uppnå. Men en människa. En som kunde visa omtanke. En vän, en make, det är sådant som verkligen lämnar spår i hjärtat på andra, sånt vi sörjer. Det är på sätt och vis inte alls förminskande att Otto blir av med sina titlar och sina hedersbetygelser. Jag tänker att vi alla ytterst sett är mysterier, och detta att vara människa är nog det största vi kan vara. En människa skapad till Guds avbild med ett heligt uppdrag att bidra till det goda här i världen.

Det där är vi kloka om vi övar oss i att se redan nu när vi lever. Fundera igenom våra mål i livet, vad som är viktigt. Vem är jag, inte i andras ögon utan i Guds blick.

DEL III

Nu kommer ett stort och härligt löfte från Kristus:

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” Joh 6

Otto von Habsburg blev till slut insläppt i kryptan till att vila med sina anfäder. Han släpptes in som människa beroende av Guds barmhärtiget.

De glada nyheterna när vi erkänner att vi är syndare som felar i mycket är att det finns en frälsare för vår skull.

Mina tankar går till Jesu mest berömda liknelse där den förlorade sonen återvänder från främmande land med orden ”jag är inte värdig att kallas ditt barn” ”en dödlig och syndfull man”. Men innan han ens hunnit få fram orden är han i faderns famn. ”Välkommen hem. Mitt. Barn.” Det säger han inte om någon mörk gravkrypta utan om hans gudomliga rike.

Är det på det sättet himlen står öppen så är det så också för dig och mig. Den är öppen just för oss som inte levt upp till våra ideal och Guds vilja, för Jesu Kristi skull. Och han visar inte bort någon som kommer till honom.

Psalm 630 (slå gärna upp den kära läsare).

 

2 kommentarer

Franciskus Johannes säger
7 november 2016 – 09:15

Tack för denna reflektion Fader. Jag var inte bekant med varken berättelsen eller traditionen som nämns. Titlar, ordnar och rikedomar betyder inget, har inget som helst värde så slösa inte bort ditt liv på att jaga dylikt.

I relationen med gud och medmänniskor skapas det som verkligen har värde, det som.verkligen gör avtryck. Tänker på Helige Franciskus av Assisi och hans bön.

Tomas Jarvid svarar
7 november 2019 – 08:16

Amen Franciskus! Nu har jag predikat det, återstår bara att vara bättre på att leva efter det.

Rebellas andra säger
7 november 2016 – 02:25

Pejstar in en länk till video på klappningsceremonin.

https://www.youtube.com/watch?v=9-BBgc_uBZQ

Psalm 630... vänta nu, här ligger en plastinslagen psalmbok som jag fått i posten. Kan ju öppna den, trots att den kommer från fel församling.

Tomas Jarvid svarar
7 november 2019 – 08:16

Fint och lite konstigt att de skickar ut psalmböcker till nyinträdda! Jag hade tänkt lägga alla mina länkar med i bloggposten men det blev inte av. Tack igen för hjälpen, din googlingsfärdighet funkade där det inte ens hjälpte att gå in i rojalistiska facebookgruppen och fråga efter hjälp att hitta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.