Om jag inte får på nöten för synkretism och att vara flummig svenskkyrklig präst efter den här rubriken får jag det väl aldrig. Men vad gör man inte för att klickbeta lite? Här kommer i alla fall något som verkligen är både renlärigt och intressant.
Det där med källor är knepigt i det här fallet så ta gärna allt jag skriver med en nypa salt. Källan är nämligen en barnbok jag hittat på biblioteket (samma titel som bloggposten, skriven av Hofmeyr och Daly). Men den utger sig i alla fall för att återge en skapelsemyt från det gamla Egypten, som ska ha återfunnits på pyramidväggar, på mumiers sarkofager och innanför deras lindor. Från 2500 fKr och framåt som senast kring 1070 f Kr. 1500 år är ingen liten tidsrymd får man säga.
Jag misstänker att det här är en lite hopjämkad version av berättelser som säkert skiljer sig åt i detaljer. Eller något sådant. Jag tror jag fått lära mig att kulten till Aton var en slags monoteistisk strömning i konflikt med det gamla systemet men vad vet jag. Man kan också tänka sig att den här berättelsen som den står i boken påverkats av den bibliska för att bli mer tydlig för nutida läsare, att titeln är så lik början på den bibliska skapelseberättelsen antyder väl det? Jag vill i alla fall dela med mig av berättelsen.
Det börjar i mörkret över stora vatten. Sedan kommer en lotusblomma upp och knoppen öppnar sig. Ut kommer ”gudabarnet Aton” och sprider ljus över vattnet. Men blomman sluter sig ibland så hans ljus försvinner. Sedan låter han vindar blåsa över havet, och regn falla. Dessa blir gudarna Shu (visst är det spännande att det namnet låter som någon som blåser?) och Tefnut.
Shu och Tefnut får i sin tur sonen Geb, jordens gud och dottern Nut, himlens gud. Dessa tycker så mycket om varandra att de vill vara nära varandra hela tiden (VÄLDIGT nära för att vara syskon) och till slut beordrar Aton Shu att ställa sig och hålla upp himlen över jorden vilket ger plats för berg och floder och allt liv på jorden. Aton fäste som tröst för Geb stjärnor på himlavalvet Nut så att hon kunde synas också i mörkret.
Sen skapade Aton fler gudar och Efter en märklig episod där vishetens gud Thot spelar brädspel med månguden skapas ytterligare några gudar. Uppräknade på olika dagar som kanske ska förklara varför månader har olika många dagar eller nåt.
Till slut drar sig Nut tillbaka från det aktiva regerandet och är sedan helt enkelt solskivan på himlen.
Vad är så roligt med det här då, du som är kristen?
Kom ihåg att det här är en mer eller mindre samtida skapelseberättelse med de vi har i bibeln. Det gör att det är väldigt intressant var de liknar varandra eller skiljer sig åt. Likheterna:
1. Världsbilden verkar vara ganska lik med ett himlavalv som spänns upp över en jordskiva och med stjärnor som är ”fästa” på himlafästet. Att skilja himmel och jord åt är en av huvudhändelserna både i denna skapelseberättelse och den bibliska.
2. Båda berättelserna börjar i mörker över vatten och det första som händer är att en gud kommer med ljus. Aton är dock mer en del av systemet eftersom han dyker upp i den där lotusen och inte verkar ha helt kontroll. Det fortsätter också med vinden. Det motsvaras kanske av ”en gudsvind svepte fram över vattnet” i bibeln?
3. Kanske lite likt Guds vila på slutet i skapelseberättelsen att Aton blir en sol på slutet?
Så skillnaderna då.
1. Alla dessa gudar. Det är det mest uppenbara att det här verkligen är en polyteistisk världsbild där olika naturfenomen eller annat tolkas som olika gudar. Den bibliska skapelseberättelsen sticker av tvärt med att tro på en enda och betydligt mycket mer suverän gud.
2. Människorna är ju inte ens med. Världen men framförallt de olika gudarna är stjärnorna i den här skapelseberättelsen. Den bibliska mynnar ju först ut i att människan skapas till Guds avbild och att Gud sedan vilar. Människan har en väldigt central roll i den berättelsen.
När jag tänker på det här så ser jag det inte alls som att de bibliska författarna skulle ha gjort en ganska lik kopia av berättelsen de hade i stormakten intill. Snarare att det visar på att den världsbild som ges uttryck för var ganska allmänt erkänt (himlavalvet över jorden) och att vi just därför desto tydligare kan få syn på vad som var unikt med just det hebreiska sättet att förstå Guds vilja med världen. En suverän Gud som är den ende i sitt slag, och människan som en viktig motpart till Gud. Inga småsaker alltså.
Vad tänker du om detta kära läsare? Skriv gärna en kommentar om du orkat igenom denna långa bloggpost!
kan
Lämna ett svar