Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

När Aton skapade himmel och jord

Aton skapar och grejar!

Aton skapar och grejar!

Om jag inte får på nöten för synkretism och att vara flummig svenskkyrklig präst efter den här rubriken får jag det väl aldrig. Men vad gör man inte för att klickbeta lite? Här kommer i alla fall något som verkligen är både renlärigt och intressant.

Det där med källor är knepigt i det här fallet så ta gärna allt jag skriver med en nypa salt. Källan är nämligen en barnbok jag hittat på biblioteket (samma titel som bloggposten, skriven av Hofmeyr och Daly). Men den utger sig i alla fall för att återge en skapelsemyt från det gamla Egypten, som ska ha återfunnits på pyramidväggar, på mumiers sarkofager och innanför deras lindor. Från 2500 fKr och framåt som senast kring 1070 f Kr. 1500 år är ingen liten tidsrymd får man säga.

Jag misstänker att det här är en lite hopjämkad version av berättelser som säkert skiljer sig åt i detaljer. Eller något sådant. Jag tror jag fått lära mig att kulten till Aton var en slags monoteistisk strömning i konflikt med det gamla systemet men vad vet jag. Man kan också tänka sig att den här berättelsen som den står i boken påverkats av den bibliska för att bli mer tydlig för nutida läsare, att titeln är så lik början på den bibliska skapelseberättelsen antyder väl det? Jag vill i alla fall dela med mig av berättelsen.

Det börjar i mörkret över stora vatten. Sedan kommer en lotusblomma upp och knoppen öppnar sig. Ut kommer ”gudabarnet Aton” och sprider ljus över vattnet. Men blomman sluter sig ibland så hans ljus försvinner. Sedan låter han vindar blåsa över havet, och regn falla. Dessa blir gudarna Shu (visst är det spännande att det namnet låter som någon som blåser?) och Tefnut.

Shu och Tefnut får i sin tur sonen Geb, jordens gud och dottern Nut, himlens gud. Dessa tycker så mycket om varandra att de vill vara nära varandra hela tiden (VÄLDIGT nära för att vara syskon) och till slut beordrar Aton Shu att ställa sig och hålla upp himlen över jorden vilket ger plats för berg och floder och allt liv på jorden. Aton fäste som tröst för Geb stjärnor på himlavalvet Nut så att hon kunde synas också i mörkret.

Sen skapade Aton fler gudar och Efter en märklig episod där vishetens gud Thot spelar brädspel med månguden skapas ytterligare några gudar. Uppräknade på olika dagar som kanske ska förklara varför månader har olika många dagar eller nåt.

Till slut drar sig Nut tillbaka från det aktiva regerandet och är sedan helt enkelt solskivan på himlen.

Vad är så roligt med det här då, du som är kristen?

Kom ihåg att det här är en mer eller mindre samtida skapelseberättelse med de vi har i bibeln. Det gör att det är väldigt intressant var de liknar varandra eller skiljer sig åt. Likheterna:

1. Världsbilden verkar vara ganska lik med ett himlavalv som spänns upp över en jordskiva och med stjärnor som är ”fästa” på himlafästet. Att skilja himmel och jord åt är en av huvudhändelserna både i denna skapelseberättelse och den bibliska.

2. Båda berättelserna börjar i mörker över vatten och det första som händer är att en gud kommer med ljus. Aton är dock mer en del av systemet eftersom han dyker upp i den där lotusen och inte verkar ha helt kontroll. Det fortsätter också med vinden. Det motsvaras kanske av ”en gudsvind svepte fram över vattnet” i bibeln?

3. Kanske lite likt Guds vila på slutet i skapelseberättelsen att Aton blir en sol på slutet?

Så skillnaderna då.

1. Alla dessa gudar. Det är det mest uppenbara att det här verkligen är en polyteistisk världsbild där olika naturfenomen eller annat tolkas som olika gudar. Den bibliska skapelseberättelsen sticker av tvärt med att tro på en enda och betydligt mycket mer suverän gud.

2. Människorna är ju inte ens med. Världen men framförallt de olika gudarna är stjärnorna i den här skapelseberättelsen. Den bibliska mynnar ju först ut i att människan skapas till Guds avbild och att Gud sedan vilar. Människan har en väldigt central roll i den berättelsen.

När jag tänker på det här så ser jag det inte alls som att de bibliska författarna skulle ha gjort en ganska lik kopia av berättelsen de hade i stormakten intill. Snarare att det visar på att den världsbild som ges uttryck för var ganska allmänt erkänt (himlavalvet över jorden) och att vi just därför desto tydligare kan få syn på vad som var unikt med just det hebreiska sättet att förstå Guds vilja med världen. En suverän Gud som är den ende i sitt slag, och människan som en viktig motpart till Gud. Inga småsaker alltså.

Vad tänker du om detta kära läsare? Skriv gärna en kommentar om du orkat igenom denna långa bloggpost!

 

kan

Kommentarer

16 svar till ”När Aton skapade himmel och jord”

  1. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    Håller med. Det som skiljer Bibelns skapelseberättelse från alla andra är att den avmystifierar skapelsen, inga gudar och troll där, bara den suveräna skaparen. Och om man inte hemfaller åt en fundamentalistisk-kreationistisk läsning krockar den inte heller med den moderna vetenskapen.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Ganska avmytologiserat ändå får man säga!

  2. Profilbild för Lena P

    Jag ser mest likheterna. Att det är så många olika gudar i den skapelseberättelsen jämför jag på något vis med treenigheten. Det kanske är att häda, men jag menar att även kristendomen inte lyckas förklara allt med en enda Gud egentligen, utan att treenigheten – tre i en – fått ersätta en polyteistisk gudsbild. Det finns ju till och med de som anklagar kristendomen för att vara just polyteistisk, eftersom vi envisas med att ha en Gud som är tre.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Så kan man ju se det. Grejen är nog annars också att Gud framstår som mer skild från skapelsen som liksom finns utan att vara gudomlig eller så.

  3. Profilbild för Rebellas andra

    På andra håll står att ingen skapelsemyt förknippas med Aten. Din källa är, som du själv påpekar, skakig. (Skapelsemyter nedskrivna INNANFÖR mumiers lindor?) Möjligen åsyftas Atum.
    https://en.wikipedia.org/wiki/Atum
    Det är hur som helst en smula inexakt det där med exakt hur någon viss mytologi är eller var eftersom mytologi förändras med tiden – och med geografin, hela Egypten hade nog inte exakt samma samtidigt. Jag tycker det är en hel del likheter mellan Atum och hur Aten beskrivs, men Aten kan ju ha ärvt en hel del drag från de gudar som plötsligt antingen försvann eller bara inte var lämpliga att tillbe, i sann monolatrisk anda.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Det är inte lätt att hålla ordning på de egyptiska gudarna och svårt som sagt att faktagranska.

  4. Profilbild för Rosa
    Rosa

    Oj läste Anton…

  5. Profilbild för Anders Stenström
    Anders Stenström

    Inte alls synkretistiskt, i alla fall inte på något dåligt sätt. Men olika många dagar i månaderna hade de gamla egypterna inte, utan 30 dagar i alla. (Året hade 12 månader och 5 epagomena, alltså 365 dagar. Man hade inga skottår, utan årstiderna vandrade runt i kalendern.)

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Den egyptiska kalendern är inte min bästa gren. Då får jag anta att det var någon annan poäng, det kanske skulle förklara att månen är olika stor olika delar av månaden eller så.

  6. Profilbild för Markku
    Markku

    Lästips i temat. Det finns en mycket bra och tidstrogen roman av finsk författaren Mika Waltari om faraon Akhenaton och hans tid.Det finns på svenska i pocket.
    Den heter: Sinuhe egyptiern. En av dom få böcker som jag har läst två eller flera gånger.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Tack för det tipset Markku! Lägger det på min långa läslista.

  7. Profilbild för Hedningen
    Hedningen

    Synd att du aldrig någonsin lyckas frigöra dig från tankarna på ”Gudabarnen” eller Monoteismen som överlägsen precis allt annat. Det verkar som du saknar nödvändiga verktyg och redskap i din andliga utrustning, tyvärr – det går inte att fälla en skog med en skruvmejsel. Din förståelse av Nut, Himmelsgudinnan, blir bara högst ytlig, och du ser inte likheten med exempelvis den blåklädda Frigga. Rekommenderar Per Lagerkvists diktsamling ”Evening Land” för lite vidgade vyer än all denna trångsynta kristenhet, som aldrig någonsin når ens till skuggan av Polyteismens väsen. Så synd, så oerhört synd…

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Det kan ju inte gärna vara en överraskning att jag som trots allt är kristen tycker att monoteism är en bra grej och att jag inte riktigt begriper mig lika väl på andra religioner. Lika lite som att du som ”hedning” tycker annorlunda. Per Lagerkvist tycker jag däremot om och har läst en hel del av men frågan är väl om inte han var ännu mer präglad av monoteismen på sin tid?

      1. Profilbild för Hedningen
        Hedningen

        Nåja, alla kan ju må bra av att vidga sina vyer – men i Aftonland finns klara referenser till både Nut eller Frigga och ”den vandrande guden” som helt klart bär drag av Oden.. 🙂

        1. Profilbild för Tomas Jarvid

          Jag försöker vidga på, du får ha tålamod med oss sega präster 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.