Det är bottenfruset. Till och med i dödsriket kan Jesus komma och rädda.
Här är min predikan från i söndags. Jag måste berätta en rolig sak först. Det har varit enormt mycket folk i Ulricehamn (där jag bor) i helgen för att världskuppen i skidor haft en tävling här. Roligt på alla sätt även om jag inte varit där och sett på plats. På lördagskvällen kom så ett besked om att ”I MORGON KOMMER KUNGEN och ser på tävlingen. Han anländer klockan 11”. Så (tack Martin Landgren för inspiration) när vi sedan inledde mässan i Dalstorps kyrka klockan 11 kunde jag ju inleda med det. ”Det gick ett rykte igår att kungen skulle komma i morgon klockan 11, och här är vi nu och får möta honom i vår gudstjänst”. Det tyckte jag var väldigt roligt.
Så. Här är de ord jag sade i Hulared och i Dalstorp. Hoppas de kan vara till glädje för dig!
Tredje efter trettondagen 2017, Jesus skapar tro
Det är Gud som skapar tro. Det vill jag slå fast innan jag säger en massa annat, så har jag i alla fall fått med det viktigaste. Det är bra på många sätt att påminna sig om det.
Det finns alltid en risk att vi är upptagna med fel saker när det gäller vår tro. Kanske att försöka uppskatta hur stor och stark eller liten och svag den är (och då blir man ofta modfälld). Den som sagt det bästa jag vet om att fundera på sin egen tro var gamle Schartau. Han sa att ”du ska inte tro på din tro, du ska tro på din frälsare”. Om du över huvud taget bekymrar dig över din tro så ska du veta att det är ett tecken på att Gud verkar i dig. All tro som är tillräckligt stor för att få oss att vända oss till Gud med våra liv är tillräckligt stor. För Gud förmår allt.
Det finns också mycket tröst och vila i det i förhållande till vår nästa. Vi ska ju inte gömma vår tro utan stå för den i ord och handling. Men vi kan inte göra någon till troende, det kan bara Gud göra. Vi kanske kan hjälpa till att röja bort ett eller annat hinder på vägen, och vi kan se till att det finns någon att gå till för den som Gud kallar på. Så är det ju i våra bibeltexter idag. Både han som kommer till Jesus om sin son, och den mäktige Naaman, det är allt tur att det finns någon de kan gå till med de bördor de har. Om någon plötsligt känner att de behöver Gud, då behöver det också finnas någonstans att vända sig. En medmänniska som man vet har en tro och som verkar någorlunda vettig. Det är vår uppgift allihop att vara den personen när stunden för det kommer. Och det är viktigt att det finns en församling, även en liten grupp går bra men det måste gå att hitta kristna där man finns så att man kan få höra ihop med andra som är på samma väg.
Det är ju vinter nu och jag har tänkt på en sak. När jag kommer till församlingshemmet i Dalstorp på morgonen och det har varit minsta lilla minusgrad så kan man vara säker på att det ligger is på sjön. Inte mycket men det börjar liksom lägga sig på en gång. Sen kan det vara lite plus och då är isen borta lika fort igen. Och så kommer den tillbaka och så håller det på. Jag har också hört att isen kan vara riktigt stark där så man kan fiska och åka bil och allt vad det är. Jag pratar om is här i början av predikan för att detta att ge sig ut på isen är en bra bild av vad det är att tro. Man får lita på att det håller. Det kan knaka och så och man kan vara rädd men man vågar sig ut ändå. Utmaningen när det kommer till tro är att våga sig lite grann ut på isen och se om den håller. Lita på att Gud har hand om oss. Jesus säger oss att det i själva verket är bottenfruset. Vi är trygga hos honom i både liv och död men vi måste tro på det löftet och leva efter det. Våga vända oss till honom med våra böner om sånt som verkligen betyder något för oss. Våga leva efter det sätt att leva som han visar oss. Det kan vara lite eller mycket läskigt men han kallar oss till det. Så beroende på hur långt vi kommit på vägen får vi hela tiden våga oss lite längre ut på isen. Att vi ens tänker på det betyder som sagt att vi redan är ute på den så låt oss bara fortsätta i tillit till honom.
Det är ett märkligt samtal mellan Jesus och ämbetsmannen med den sjuke sonen. Man kan tycka att Jesus inte alls pratar om samma sak. ”Detta släkte som inte vill tro utan ha tecken hela tiden” säger han. Den stackars pappan vill ju bara att hans son ska få bli bra så jag tror egentligen att de orden är riktade till oss som hör evangeliet nu. Underverken i Johannesevangeliet kallas för ”tecken” och det är en tanke att det Jesus gör i sina tecken gör han för att skapa tro. Jag tror att han liksom ”hör fel” med flit här för att kunna göra en poäng om tro av detta som sker. En del av oss kanske gjort just det som Jesus säger. Begärt tecken och under för att kunna tro. Jag vet i alla fall att jag ibland bett sådana böner, ”Gud, om du bara kunde göra det här, då skulle jag ta det som ett tecken att jag kan tro på dig”. Jesus verkar inte särskilt förtjust i att bli behandlad på det sättet.
Jag vet inte hur mannen med den sjuke sonen kände sig då. Han kanske mest ville vända och gå hem, men hans nöd var stor och så blev det istället så att han fick komma med sin önskan till Jesus en gång till, ännu tydligare. Jesus, jag vill att du gör min son frisk. Inte för att sätta dig på prov men för att det är väldigt viktigt för mig. Jag tänker mig att det är som att han får flytta sig lite längre ut på isen, våga visa sig lite mer för Jesus. Visa sina behov och sin sårbarhet. Och Jesus skickar hem honom. Han går hem och barnet är friskt och så står det att han och hela hans familj kom till tro på Jesus. Kanske är vandringen hem också en slags prövning. Han har att tro på det han ännu inte sett. Talade Jesus sanning? Lite längre ut på isen.
Jag är väldigt förtjust i berättelsen om Naaman. Den är nerkortad här så gå gärna hem och läs alltihop. Det är så många detaljer som är värda att säga något om men det ska jag försöka låta bli. Själva storyn är i alla fall att Naaman som är från fjärran land hört om Israels Gud och chansar på att han kan hjälpa honom med hans spetälska. Han blir också lite konstigt bemött av Elisha. Inte så som en viktig man förtjänar. En tjänare ger en hälsning bara. Om att han ska bada i Jordan. Dopets flod för övrigt, eller hur? Naaman blir förnärmad och vägrar göra som han sagt. Det är ett väldigt spännande samtal han för med sin tjänare. Han har en bild av hur det borde gå till, profeten borde göra lite magiska gester och höga rop så skulle det liksom kännas som att det går rätt till. Och så verkar det för lätt att bara bada. Precis så kan man känna om ett och annat i den kristna tron. Ska det räcka att jag får vara med för att jag blivit döpt med lite vatten innan jag ens visste nåt? Att Jesus gjort allt i mitt ställe? Och man kan ha alla möjliga slag förväntningar om tro. Hur man tror att det borde vara med mig om jag var en riktig kristen. Hur man borde känna sig och så. Det där med fel förväntningar är en dålig grej överlag i livet och i trons värld också. Jesus säger inget om att man ska känna sig på något särskilt vis för att man är med honom. Det är lite som att det blir problem förr eller senare om vi träffar en ny kärlek och tror att det är något fel den dagen vi inte känner oss jättebubbliga i magen längre.
Naaman får liksom också våga sig längre ut på isen för att trons landskap ser lite annorlunda ut än han tror. Det slutar bra för både honom och mannen i evangeliet. Det de är med om gör att de ”kommer till tro” som det står. Naaman har ju rent tekniskt gått samma väg som Israels folk genom att bada i Jordan så man kan tänka att han blir en av dem som tillhör samma Gud. Ämbetsmannen omvänder sig med hela sin familj. Det är många olika innebörder av tro som är med i allt detta. Först och främst att ha tilltro så att man vänder sig till Jesus med sina bekymmer. Sedan att våga gå djupare in i trons landskap som inte riktigt ser ut som vi tror. Och så slutligen att höra ihop med Jesus.
Lämna ett svar