Jesus bärs fram i templet och träffar Symeon och Hanna!

Jag lägger upp min predikan från i söndags, på kyndelsmässodagen. Jag höll den i Grimsås kyrka och på kvällen också i Länghem. Vi hade också en familjegudstjänst emellan och då fick jag förenkla något men i grund och botten var det samma poäng även där även om jag talade betydligt kortare. Hur som helst, jag hoppas detta kan vara till glädje för dig. Inget skulle glädja mig mer.

Predikan kyndelsmässodagen 2017

Jag tror att jag har kommit på att Lukasevangeliet nog är favoriten bland evangelierna ändå. Det vi hör idag på kyndelsmässodagen är nog ändå en av bibelns allra vackraste texter.

Lukasevangeliet börjar jättekonstigt. Det tar lång tid innan Jesus dyker upp. Markusevangeliet börjar med ”här börjar glädjebudet om Jesus Kristus Guds Son” och typ så med de andra också men Lukas börjar med en helt annan historia först. Om Sackarias och Elisabet som var barnlösa och till slut fick bli föräldrar till Johannes döparen, om löftet om Messias som ska komma och först sedan kommer ängeln till Maria och allt börjar på riktigt. Det är ett ganska konstigt sätt att börja berättelsen faktiskt. Jag tror att Lukas tyckte han såg något mer i det där med Sackarias och Elisabet och också i Symeon och Hanna som vi hört om nu än bara att det var så det var. Han såg en bild av hela sitt folks historia där.

De där gamla ofruktsamma som aldrig fått något barn. De påminner så väldigt mycket om Abraham och Sara som gick i år efter år i väntan på barnet som skulle komma och göra att deras folk levde kvar. En räddare kan man säga. De första kristna såg att hela gamla testamentet var fullt med längtan som ännu inte riktigt blivit verklighet. Nu har vi Symeon i templet. Han har fått ett löfte på något sätt från Gud om att han inte skulle dö förrän han sett Guds messias. Det är också bildligt samtidigt på något sätt för det är ju det hela Guds folk fått höra. Att de inte ska gå under utan Guds räddning ska till slut komma. Messias ska komma. De har väntat länge och ibland kanske tappat modet men nu förstår han att det är detta han ser. I detta barn.

Det är det som är grejen med inledningen till Lukasevangeliet. Genom de här gamla människorna får vi hjälp att koppla ihop hela Israels historia med det nya som kommer nu i och med Jesus. Sen kan man starta och liksom ha fått med hela bakgrunden på något sätt.

Det är också slående hur väldigt mänskligt det är alltihop i den här berättelsen. Allt är sådant som jag tycker jag har sett många gånger i vår egen kyrka. Föräldrar som är så glada över ett barn de fått och kommer med det till Gud, inte för att offra kanske för sånt gör vi ju inte, men för att bära barnet till Gud i dopet. Och så tänker jag på de gamla. Det är väldigt speciellt med riktigt gamla människor och riktigt unga människor tillsammans. Kanske på dopet, eller för den som fått barnbarn eller kanske barnbarnsbarn. Det är solklart att det där lilla barnet ger enormt mycket hopp. Det föds nytt liv till den här världen. Det kommer en fortsättning. Allt detta finns också med i evangeliet. Med en massa extra specialinnehåll för att det är Jesus som ju bokstavligen är framtidshoppet för hela vår värld men även han var ett barn en gång.

Och det betyder mycket att det finns människor som har förhoppningar och förväntningar på honom och tror på honom. Gud verkar vilja använda sig av människor och väldigt vanliga saker i sin stora plan så det spelar nog stor roll det som Josef och Maria skickar med honom.

Ibland vid jul tänker jag på Jesu födelse och på hur tron föds i våra hjärtan. Så kan man nog tänka lite i denna berättelse också om man vill. Maria och Josef går den väg Gud lett dem på. Och så får de bekräftelse utifrån av en som gått på vägen längre. Uppmuntran från gamle Symeon som känner igen barnet. Vi kan behöva höra också att någon känner igen att Gud verkar i oss. Det är gott att få höra för det är så lätt att tvivla på. Inte ens Josef och Maria kunde kanske vara helt säkra. Det var nog skönt att någon förstod vad det var som fanns i dem.

Symeon har förresten blivit ledd av Anden till templet. Jag funderar allt på hur det gått till. Det är lätt att tro att Gud talat till honom med mäktig röst från molnen eller gett honom en obetvinglig känsla att han ska gå till templet men jag tänker att det kanske inte behöver vara så. De gånger som jag tror Gud kan ha lett mig har jag nog fattat det efteråt. ”Det var ju märkligt att jag skulle vara här just precis nu när den här medmänniskan behövde mig till det här” och så kan man fundera på att det var ju en märklig slump att jag gick hit just idag, det var ju bara något jag fick för mig. Gud verkar i det oansenliga och vardagliga.

Kanske var förresten allt det vi hört om här ganska oansenligt. Något som ingen just lagt märke till i folkmassan i templet? Men som blev oerhört viktigt för de som var med om det. Och som gamla Hanna sedan berättade om.

Det var ett ljus de såg. Hoppets ljus tändes i hjärtat när de såg Jesus.

Jag vill inte predika om den här texten utan att hylla Hanna rejält. För Hanna är lite undanskymd. Hon har ingen talroll som Symeon men jag tror vi alla har mött henne i våra kyrkor. Vi kanske också har olika mycket av henne i oss själva? Det finns i alla fall ofta män och kvinnor, ofta kvinnor, som är så hemmastadda i kyrkan att den blivit ett hem. Man vill vara där i Guds tempel och ger av sig själv och sin tid. För att tjäna Gud. Hanna själv kanske inte skulle uttryckt det så högtidligt, det är ju Lukas som skriver att hon tjänade Gud dag och natt, men det var så i alla fall. Hon hade lärt sig glädjen i att tjäna Gud i det lilla. Fira gudstjänst och tända ljus. Le mot sina medmänniskor. Och jag vet själv att jag lärt mig väldigt mycket bara av att möta olika sådana Hannor i olika församlingar. Det har stärkt min tro. Det stärker Kristi Kyrka.

Symeons ord avslutar dagen för många bedjande människor. Be dem gärna när du går till sängs, eller efter en gudstjänst eller om du anat att nu har jag fått se att Gud gjort något.

Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat, ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk. Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

Ty mina ögon har skådat frälsningen. Och så får man dröja lite ordlöst vid om man fått några tecken under dagen. Några påminnelser om att allt ändå vilar tryggt i Guds hand. Jesu namn betyderförresten något sådant så man skulle nästan kunna säga att Symeon säger ”Ty mina ögon har skådat Jesus”. Det var det Symeon gjorde. Han är frälsningen. Han är aldrig långt borta men må Gud ge oss ögon och hjärta så att vi kan känna igen honom i det dagliga livet.

Han var ett ljus för Maria och Josef, så som ett barn är ett ljus för sina föräldrar. Det spred ljus i deras liv att leva tillsammans med honom. Han var också ett ljus för Symeon och Hanna, liksom ett barn är ljus genom att peka på framtidens alla möjligheter. Han är den som tänder hoppets ljus för oss och vår värld.