Extra svårt att vara ödmjuk om man är felfri som Jesus? Här räddar han ett bortsprunget får men kommer ändå ihåg att han lever av Guds nåd.
Som fortsättning på tankar jag fått med mig från präst och diakonmötet vill jag idag skriva om varför det egentligen är så hemskt med goda gärningar i luthersk tradition. Kanske går det också in i sådant som det stått om i media senaste tiden där det kommit kritik mot ”pk-eliten” som ”tror de är så goda”?
Det är givetvis på ett sätt så att det alltid varit något väldigt gott och viktigt att göra goda och kärleksfulla gärningar även som lutheran men det har också ofta funnits en tvekan. Det finns ju alltid en risk att jag använder mig av dessa goda eller fromma saker jag gör för att försöka göra mig förtjänt av frälsningen. Och gör vi det så ratar vi förmodligen nåden och det Jesus gjort för oss för att vi tycker vi klarar oss bra ändå. Så ungefär ser logiken ut.
Jag tänkte försöka skriva om scenariot till lite modernare språk (med lite hjälp av Jesper Svartvik) så får vi se om det blir samma sak:
Problemet med att göra goda gärningar är att vi blir alldeles för fästa vid dem. Vi kan bli självcentrerade av att fundera för mycket på goda saker vi gör. Blir vi det stängs vi in i oss själva och blicken för att vi trots allt ändå bara ger av sådant Gud i förlängningen gett oss försvinner. Luther talar ju också om detta med att bli ”inkrökt i sig själv” och att det är problemet med oss människor. Att bli ”fascinerad av sin egen godhet” är en sådan risk.
Man kan bli fast i sin egen lilla värld av ganska olika skäl. Det är en väldigt annorlunda upplevelse att vara inkrökt i sig själv på grund av stark skam eller skuld som har grepp om oss. Att vara stolt och berusad av sin egen godhet är förstås en mycket angenämare känsla men ur ett kristet perspektiv kanske det ändå är ungefär samma sak som händer med oss. Dörren till Gud stängs. Vi fastnar i oss själva, mig och mitt, och ser inte att vi lever av gåvor.
En lärare jag haft uttryckte det så att ”lagen är på något sätt roligare än nåden”. Det är väldigt lockande att fastna i att värdera sin egen godhet eller fromhet (man kan vara skeptisk på samma grunder till goda som till fromma gärningar). Att leva av Guds nåd tilltalar inte vårt ego. Över huvud taget hänger detta med att påminna sig om Guds nåd väldigt mycket ihop med att vara ödmjuk tänker jag mig.
Man kan nog säga att faran med goda gärningar inte är gärningarna i sig utan att vi blir alldeles för fästa vid tanken på vår egen godhet. Om man kunde göra gott och samtidigt komma ihåg sina brister och sitt beroende av Guds nåd är det ingen fara på taket.
Vad säger du som läser om detta? Hur klingar det i vår samtid? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar