För en tid sedan hade min församling husförhör i Ljungsarps sockenstuga. Det var inte särskilt välbesökt men gjorde starkt intryck på alla oss som var där. Det var prästen Folke Elbornsson som först berättade om husförhörens historia och sedan dramatiserade ett där han var en mycket barsk präst och vi var hukande rotebönder. Han hade i förväg delat ut små roller för oss att spela så det hela blev väldigt interaktivt och roligt.
Jag har ju redan tidigare förstått att det kanske inte var helt roligt att lära sig sin katekes (en bok som jag verkligen håller högt och gärna lär mig av) under de förutsättningarna, att man skulle bli strängt förhörd såväl på den som på sitt leverne när prästen kom till husförhör.
Vårt husförhör utspelade sig vid något tillfälle på 1800-talet och det var verkligen en dramatiskt annan tid i kyrkan än vår. Ändå sjunger vi ofta samma sånger och ber samma böner som vi gjorde då. Det är samma kyrka men ändå inte. För att samhället är ett helt annat och för att kyrkans plats i samhället förändrats.
Den förenklade sanningen vi brukar säga är att både samhället och kyrkan blivit mer sekulariserat med tiden. Det ligger ju förstås mycket i att kyrkan har mindre plats i människors liv idag men visst var kyrkan förr också ofta väldigt märkligt blandat med det sekulära samhället. Backar man lite så kom det an på prästen att inte bara vara religiös ledare utan bygdens nav och statens förlängda arm.
Prästen skötte utöver sitt ”religiösa” arbete om sin gård, ledde skola och fattigvård, skötte folkbokföringen och läste från predikstolen upp nyheter samt alla nya lagar och förordningar i riket (vilket kunde ta flera timmar efter gudstjänsten på söndagen).
Sett ur allmogens synvinkel var prästen på alla sätt en överhetsperson. Till de mer extrema uppgifterna (helt motsatt hur vi tänker oss själavårdens uppgifter) hörde att skriva ut soldater till krigstjänst och att döma ut mindre straff (såsom att sitta i stocken utanför kyrkan eller på ”horpallen” därinne om man var kvinna och dömd för äktenskapsbrott).
Det hela började förändras i samband med att de borgliga kommunerna delades ut ur församlingarna (kanske 1862?) och vårt moderna sekulära samhälle började ta form.
Som svenskkyrklig präst kan man för all del ha ganska skiftande uppgifter idag också men det känns ändå som att det hänger ihop till en något mindre motsägelsefull helhet.
Lämna ett svar