Jesus som ”pantokrator”, allhärskaren. Kokar man ner det hela så är det viktiga vad det betyder för oss av trygghet och förtröstan?
Här är en tanke jag gått med sedan jag var på prästmöte för ett tag sedan. Föreläsaren talade (med hjälp av en språklig härledning på hebreiska som jag inte alls kan göra rättvisa så ta detta för vad det är och ring Jesper Svartvik om ni vill ha bättre svar) om Guds allmakt.
Det hebreiska Gudsnamn som brukar förknippas med Guds makt är ”El-shaddai”. Detta har senare på grekiska kommit att bli ”pantokrator” som betyder ”allhärskaren” eller ”den allsmäktige”. Och när den kristna tron rörde sig ut i den grekiska omvärlden så kom man generellt att ha ett betydligt mer filosofiskt förhållningssätt till trons sanningar. Därav mängder av lärda samtal om var gränserna för Guds allmakt går och vad Gud kan och inte kan göra.
Det som var roligt med föreläsningen nu var att jag förstod att det inte var där det började. Allra först måste det ha börjat med en erfarenhet. Inte med spekulationer och smarta distinktioner utan med erfarenheten av att Gud bryr sig om och förmår gripa in. Innan det var fråga om vad Gud är förmögen till var det förundran över att ha en Gud som är mäktig nog att hjälpa oss.
Så är det nog för oss som tror på Gud idag också. Viktigare än den mer abstrakta teoretiska sidan av tron är den personliga. Kanske inte så att det behöver bli privatreligiöst och väldigt individualistiskt men trons viktigaste fråga är ändå hur den hänger ihop med våra liv.
En Gud som är mäktig, åtminstone mäktig nog att hjälpa, och engagerad, även i oss, det är grunden vi måste stå på innan tankarna för vandra vidare.
Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!
Jag har förresten skrivit en hel del om makt här på bloggen tidigare. Titta under ämnet ”makt” eller titta på dessa mäktiga inlägg om makt.
Lämna ett svar