Nådens ordning för den som inte är värdefull


 

Känner du dig någonsin som den här krokodilen? Inte så uppskattad och värdefull?
Känner du dig någonsin som den här krokodilen? Inte så uppskattad och värdefull?

Ibland när man sjunger med konfirmanderna är det nån som försöker vara rolig och sjunga ”du vet väl om att du är värdelös” istället för ”värdefull”. Problemet med det är ju mest att det inte är så kul. För att vi nog känner oss värdelösa lite för ofta?

Det här är ännu en bloggpost på temat ”nåd” i spåren av prästmötet i göteborg för nu ett bra tag sedan. En sak som avhandlades där var det man brukar kalla ”nådens ordning”. Nådens ordning är ett slags schema över hur det brukar gå till när människor kommer till tro och växer i tro och har stark historisk förankring i stiftet. Den fick en hel del kritik i mötesboken eftersom det ansågs att den inte riktigt går att tillämpa på den situation de flesta som söker en tro är i idag. Man kanske inte alls upplever sig plågad av skuld och i första hand i behov av förlåtelse utan tänker i andra termer. Då blir det väldigt bakvänt att predika för att göra människor medvetna om att de är syndare. Det främsta skälet att vara skeptisk är nog att den som till exempel lider av skam och mindervärdeskänslor inte alls blir hjälpt av klassisk förkunnelse efter nådens ordning. Allt det där tyckte jag var väldigt intressant.

Sedan på ett annat prästmöte kommenterade en kollega detta med att författaren nog hade missförstått nådens ordning. Han sade att nådens ordning givetvis bygger på den grundläggande insikten att människan är skapad av Gud och oändligt värdefull. Vårt värde är liksom ett grundvillkor som alltihop utgår ifrån. Det är i grunden så att det är värdefulla människor som kan fördjupas i tron genom att höra om Guds moraliska krav på oss och försöka bemöta dem för att sen till slut inse sitt djupa beroende av Jesus.

Det gjorde verkligen det hela mer begripligt för mig. Men det tog ändå inte udden av kritiken mot nådens ordning. Jag tänker nämligen att folk förr var ganska lika hur folk är nu.

Det var nog ändå väldigt många av de som satt i kyrkbänkarna i gamla tider också som brottades med skam och värdelöshetskänslor. Det har aldrig funnits en tid då alla varit fullt övertygade om sitt gudagivna värde så att de tålde de tuffa tongångarna från predikstolen utan att bli uppgivna om sig själva.

För väldigt många är det nog så att detta med att ständigt påminna om vårt stora värde och värdighet som människor inte alls bara är bakgrund till evangeliet utan del av det. Det är verkligen stor nåd att vi är förbehållslöst älskade av Gud eftersom vi är skapade av honom. Skapelsens nåd måste förkunnas. Och den hänger ju också väldigt mycket samman med Jesu försoningsverk. Den är beviset på hur värdefulla vi är för Gud.

Vad tänker du om allt detta? Skriv en kommentar!

7 kommentarer

Thorsten Schütte säger
16 maj 2017 – 08:52

Sångtexten är väl menad. Men risken är stor att en person som är nere och i sitt liv bara ser motsatsen hamnar i kognitiv dissonans då budskap och verkligheten skär sig. Ungefär samma som att lyssna på alla dessa optimistkonsulter och profeter för positivt tänkande.

Tomas Jarvid svarar
20 november 2017 – 10:18

Det ligger mycket i det du skriver.

Rebellas andra svarar
20 november 2017 – 10:18

Jag tycker den sångtexten är förskräcklig. Kanske inte om den sjungs från estrad, men definitivt som sjungen i grupp. Till vem kan gruppen rikta ett ”du”? Menar man egentligen ”jag vet väl om att jag är värdefull”? Håller med om asdociationerna till positivt tänkande.

Markku säger
16 maj 2017 – 09:43

Meningar "kom som du är" eller " du är värdefull" är de mest avtändande vad en präst i sin välmening kan säga.
Man skall väl komma som sökare just därför att man känner sig allt annat än att vara värdfull. Processen kan inte börja med slutresultatet. Den nya nådens ordning är besläktad med den gamla. Processen är väl från värdelöshet, genom uppvaknande och tro, till att inse sitt värde för Gud som en del av hans förvräng men ändå självbild, vad det nu än är och uppleva värdet i, att ha en plats som en pusselbit i Guds plan i och drama i evighet.

Tomas Jarvid svarar
20 november 2017 – 10:18

Processen kan inte börja med slutresultatet. Det tar jag med mig.

Stig Walldin säger
16 maj 2017 – 04:03

Problemet med människans värde inför Gud ökar, när man ser 2000 års översättning av den gammaltestamentliga texten. Den tar upp hur människan kan känna sig, och tar bort min förkrosselse inför Gud.

Läser man Folkbibeln, talar den just om förkrosselse, vilket motsvarar vad Jesus säger i inledningen till Saligprisningarna: "Saliga är de som är fattiga i anden ..."
Vilket betyder att jag vet att jag inför Gud har ingenting att komma med. Jag kan bara förlita mig på Hans nåd.

Så får jag läsa om Guds två boplatser. Dels uppe i höjden, men också hos den som är fattig i anden. Vilket fantastiskt budskap.

Fortsätter jag sedan i episteltexten från Galaterbrevet, som talar om den kristnes frihet. Hur då fri? Jo, jag behöver inte spänna mina muskler för att förtjäna Guds välvillighet. Och Påskpsalmens ord ringer i mina öron: "Han fullgjorde, vad vi borde, och blev vår rättfärdighet".

Jag är fri att tjäna min medmänniska och genom att Hans Ande bor i mig, får jag kraft att göra det!

Arvid säger
17 maj 2017 – 01:12

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om hur jag inte håller med dig, men sedan insåg jag att jag egentligen inte förstått vad du menar, så därför frågar jag istället: vad är nådens ordning för dig?

Tomas Jarvid svarar
20 november 2017 – 10:18

Hej Arvid! Roligt att du läser bloggen! Det är helt ok att inte hålla med mig. Nu är jag nog längre ut i provtänkandet än vanligt. Det jag menar är problemet är egentligen att om man talar alltför mycket om skuld och förlåtelse som kärnan i den kristna tron så kan det bli så att man svarar på en fråga som ingen har ställt, det är många som inte tycker det är just det som är problemet, utan kanske till exempel att man dras med skam som gör att man tycker sig vara värdelös. Sen har det nog blivit luddigt uttryckt. Vad tycker du själv?

Stig Walldin svarar
20 november 2017 – 10:18

”Nådens ordning” är väl byggd på själavårdsmässiga grunder. Detta för att människor skulle kunna känna igen sig, var de befann sig på trons väg.

Det börjar med ”kallelse genom evangelium”. Det yttrar sig i att en människa börjar tro att det här med Kyrkan och Bibeln har med henne att göra. Hon kan där uppleva stor glädje.

När hon sedan börjar jämföra sig med Guds Ord, och ser att hon liknar inte det som Ordet säger om en kristen människa, så ger hon tyvärr ibland upp. Hon har nått detta som kallas ”upplysning genom lagen”. Här brukade prästerna uppmana människor att fortsätta gå i kyrkan, För då skulle hon få se att hon hade en Frälsare.

Detta senare stadium benämns ”upplysning genom evangelium”
Där får hon se, att Jesus tagit alla hennes synder på sig och dött i hennes ställe. Och hon fick se att det var hans offer, om gjorde, att hon kunde komma inför Gud.

Ja, det var i korta drag, vad ”nådens Ordning” handlar om!

Rebellas andra säger
17 maj 2017 – 09:37

Kanske börja med nåden i form av nåden att vara skapad, inte nåd i den snävare betydelsen? som vi talat om förut.

Kanske det mest är därför nådens ordning är knas?

Jag associerar här till det där föredraget där pater Rainer Carls jämför Martin Luther och Ignatius Loyola.

Rebellas andra svarar
20 november 2017 – 10:18

Ah, det har du ju skrivit. Och jag kan inte redigera min kommentar. Meh.

Rebellas andra säger
17 maj 2017 – 10:41

Det blir många halvsmältna tankar från mig. Men iaf.

Det brukar påstås att vi gått från att vara en skamkultur till att vara en skuldkultur. Jag vet inte vilken tid man jämför med när man säger så. 1800-tal? Förvisso är stor delen av dessa skuldkänslor inte över sådant som enkelt benämnes synd, utan annat.

Luthers tid sägs ju ha varit präglad av rädsla för det eviga straffet. Som biktfar råkade han på människor som köpte avlat istället för sådant som familjen faktiskt behövde (enligt Reformation i fem rum av Karin Johannesson). Det brukar antas att deras problem var skuld över synd i luthersk mening. Men du tänker att de var mer som vi.

En poäng med begreppet synd kan kanske vara att bena ut vilka skuldkänslor som är berättigade och inte? Skifta bedömningsgrund?

Markku svarar
20 november 2017 – 10:18

Som vanligt , väcker diskussionen tankar som avviker från huvudtemat . Men några tankar ändå.

Skuldkänslan som en depressiv reaktion, uppstår när man har i tankarna eller gärningar verkligen gjort eller tänkt att göra något som samvetets tabuvärderingar fördömer.Man har trotsat och brutit mot Guds auktoritet och straffar sig själv med psykiskt smärta som depression och som botgöring offrar sig själv i lidandet som en offergåva till Gud.

Skamkänslan är resultatet av att man har svikit sitt jagideal, sin självbild att vara skapad som Guds självbild, att man håller inte måttet, man är inte värdig.
Teologiskt kan man tänka sig att den storartade självbilden ( barnets primära narcissism) är en mänskligt upplevt eko eller kollektiv minne av att man en gång i tiden var skapad som Guds självbild. När man sviker det straffar samvetet med skamkänslan.Skamkänslan är tillintetgörande av självet . Om tillståndet har uppkommit pga kränkning då måste kränkningen tvättas bort och gottgöras och endast blod , konkret eller symboliskt, kan åstadkomma detta. Man hamnar i ett limbo med sitt hämnd och straffbegär och förtärs eller renas beroende på självrannsakan. Man söker renhet genom självbestraffning med hjälp av skammen, för att duga igen att återspegla Guds renhet.

Tomas Jarvid säger
17 maj 2017 – 04:50

Som vanligt tack för många tankeväckande kommentarer. Det har hänt förut att jag ställt till det och inte riktigt fått fram vad jag menar i just såna här bloggposter. Som när jag skrev att Luther förändrade skamproblem till skuldproblem, vilket man ju kan tycka olika om. Förmodligen har jag fel helt enkelt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *