Gamla magiker ville gärna bli förknippade med något skrämmande men talare ska gärna vara trevliga?
Idag vill jag dela några tankar jag fått om predikan. Det är på rätt allmän nivå så det kan nog vara intressant vare sig man skulle råka vara predikant eller om man bara tycker det är kul med kommunikation.
Jag läser (i sedvanligt mycket långsam takt) Göran Häggs bok om retorik och har fastnat på två fenomen jag inte tidigare kände till.
För det första gick Hägg hårt ut och säger att på de gudstjänster han ändå besökt vid olika tillfällen i livet där han hört predikan så hade han aldrig någonsin lyckats hänga med hela vägen till slutet. Han försvann alltid i tankarna längs vägen. Det är verkligen inte något han är ensam om att ha upplevt men han har också en tanke om varför det är så. Varför är predikan en så väldigt svår genre av tal när det gäller att hålla intresset uppe?
Hans svar är att predikan lider av att talaren inte driver någon tes. Ofta har man inget man vill ska hända till följd av predikan utan den ska liksom bara vara där och innehålla olika tankar om bibeltexten och om livet. Det blir liksom en ganska slapp form på talet, det är inte på väg någonstans. Det här är värt att ta på allvar för oss som predikar. Vi måste fundera mer på syfte med varje enskilt tal så att vi i alla fall själva vet vad vi vill. Det kanske ändå blir ganska vaga syften (ge sammanhang över hur det och det hänger samman teologiskt, skänka känsla av julfrid eller vad det nu kan vara) men det är i alla fall bra att han något slags liten vag tes man vill stödja.
Det andra är ännu intressantare.
Det finns tydligen ett retoriskt fenomen som går ut på att den som talar om otrevliga saker blir förknippad med dem. Den som bara talar om att allt är fint och trevligt framstår också som fin och trevlig, men den grävande och kritiska journalisten uppfattas förmodligen som en otrevlig glädjedödare som vill smutskasta människor som bara vill leva sina liv i fred. Det är som att det otrevliga kladdar fast sig på den som sagt det. Det sägs till och med att vid amerikanska rättegångar låter åklagare andra personer än de själva sköta läbbigare delar av bevisningen, helst ska de inte ens själva vara i rummet för att inte behöva förknippas alls med det otrevliga.
För kyrkan är det intressant att fundera på detta. Hur ser en lyssnare på någon som talar om synd och skuld och människans brister? Att vi skulle behöva omvända oss från vår ondska? Många skulle nog följa det jag skrivit ovan och se den predikanten som en otrevlig och dålig person som man inte har förtroende för? Detta är i så fall ett svårlöst problem för det går ju inte att stryka sådant här helt från förkunnelsen, lika lite som det går att få bort det från livet i stort. Kanske förklarar det också något av dragningskraften hos vackert leende framgångspredikanter?
Vad säger du om detta? Skriv en kommentar så delar vi tankar!
Lämna ett svar