Bokslukande kristen praktiker.
I en artikel om ”Inte allena”, Hagman och Halldorfs bok om Luther som jag såg någonstans på nätet läste jag något intressant.
Om jag tolkade det rätt så menade de att i takt med att vårt samhälle blivit mer mångkulturellt håller vi på att byta sätt att tala om kristna människor. Om människor av andra religioner (oftast Islam) brukar man ofta säga att de är ”praktiserande” snarare än som vi brukar säga om kristna: ”troende”.
Det kanske är logiskt att man sagt så om ”extra kristna” i gamla dagar, dels som kyrkohistorien ser ut som den gör med ofta stark betoning på den personliga övertygelsen i tron snarare än i vad man gör, dels för att det var ett land där, i teorin, ”alla” var kristna på så sätt att man gick i kyrkan, firade stora helger och så vidare. Det blev liksom den inre kvaliteten på tron som man kunde tänka sig var av högre halt hos somliga.
Nu när läget är ett helt annat så känns det för mig helt rimligt att man kanske borde tala om kristna på samma sätt som människor av annan religion. Jag tror det kan vara en mer korrekt beskrivning och mindre spekulativt (för människors tro vet vi ju inte alltid så mycket om), att somliga ägnar sig åt religiösa praktiker mer än andra (fira gudstjänst, läsa bibel, pilgrimsvandra). Det svarar också mot en ny tid där tro inte längre bör vara helt och hållet en privatsak, något man helst talar tyst om.
Vad säger du? Vilket ligger bäst i din mun, praktiserande kristen eller troende?
Lämna ett svar