Glad över att ha hittat en så fin bild på när Filippos döpte den etiopiske hoveunucken!
Igår predikade jag på gudstjänsterna i Hulared och i Dalstorp. Det var fint och det känns som länge sedan jag hade alldeles vanliga gudstjänster senast utan vare sig konfirmation eller församlingsfest eller vad det kan vara. Det var också roligt att tala om Noa och dopet. Jag lämnade nog manuset rätt rejält men här är i alla fall vad jag höll i handen, det är ju som det är att predikan är en muntlig genre. Hoppas att det här kan vara till glädje för dig!
1a efter tref 2017, Vårt dop (årg 3)
Berättelsen om Noa är en av de viktiga bilderna för dopet i gamla testamentet. Man kan lätt tycka att det är en grym och konstig historia och verkligen konstigt att den får vara med på gulliga bilder i barnbiblar när det är så många som dör och allt, men bibelns historier är ju sådana att ju längre vi kämpar på med att förstå dem, desto mer oväntade saker kan vi hitta.
Historien börjar med något som vi alla känner väl till. Mänsklig ondska som förstör allt. Före Noa har vi fått höra om Adam och Eva och hur de gömmer sig för Gud, sedan slår Kain ihjäl Abel och ondskan har vuxit och spridit sig. Nu har det gått många generationer och det finns fler människor och nya problem i takt med det. Gud är hela tiden närvarande i berättelserna, han låter människorna styra sina egna liv och fatta dumma beslut men han hjälper också så att följderna av det som sker hela tiden är mildare än man kunde tro.
Gud sätter gränser för människorna så att de inte ska kunna förstöra hur mycket som helst. Precis före berättelsen om Noa har han till exempel satt en gräns för åldern. De ska inte kunna bli mer än 120 år. En människa som lär känna sina begränsningar blir ju klokare, men människans ondska växte. Som det står ångrar Gud att han alls skapade människorna när de gör så mycket ont. Lite så kan man ju tänka när man hör om illdåd människor håller på med, vad är det ens för idé att vi ska finnas här, vi förstör ju bara.
Det finns flera nivåer i berättelsen. På ett sätt handlar den om hur Gud besegrar det onda och räddar de goda människorna och djuren till en ny värld. På det sättet är det en fin bild av dopet om vi kan komma över att berättelsen är så blodig. Den andra viktiga bilden i gamla testamentet är när Mose går genom havet med folket och de blir kvitt alla sina slavdrivare och kommer upp på andra stranden där de får börja om. Det är ju rätt likt Noahistorien på det sättet att skapelsen får börja om utan ondskan.
Det är ju bara det att det inte fungerar. På en annan nivå tänker jag att det handlar om djupare saker. Teorin var ju lite som vi nog alla tänkt, att om man bara får bort de onda så blir allt bra. Får vi bara bort diktatorn eller besegrar våra fiender eller om vår jobbiga granne flyttar eller vad det kan vara så blir allt bra. Noa och hans familj är ju utvalda som de enda goda på jorden så om Gud startar om med dem? Men så visar det sig att från dem sprids ondskan igen i världen. Tydligen var inte ens de helt goda eftersom det gick som det gick. Det funkar inte att besegra ondskan genom att döda alla skurkar, det är en läxa från Noas tid som vi måste lära oss.
Johannes talar i evangeliet om att han döper i vatten för att människor ska få något påtagligt att komma ihåg av den dag då de bestämde sig för att omvända sig, börja om. Men han säger att Jesu dop ska vara mycket kraftfullare, ett dop i ande och eld.
Jesus har ett revolutionerande budskap sett till att människan alltså i alla tider försökt lösa världens problem genom att besegra sina fiender. Han är det rätta svaret där Noaberättelsen är fel svar om hur världen ska räddas från det onda. Det räcker inte att ta bort de onda. Åtminstone inte om man vill ha några människor kvar alls och det vill ju Gud. Det måste finnas ett sätt att ta bort det onda i människornas hjärtan.
Hur det går till kan vi lära lite av historien ur episteltexten. Anden är verksam för saker händer på konstiga sätt. Till att börja med har Eunucken sökt sig ända från främmande land för att han längtar efter att lära sig mer om Israels Gud. Han var nog en mäktig person hemma i etiopien men uppenbarligen saknade han något så långt som han rest.
På märkliga sätt sammanträffar Filippos och eunucken. Filippos blir ledd att vara precis där och då som mötet kan ske och eunucken läser dessutom en lämplig profetia i Jesaja som de kan prata om. Filippos förklarar gärna och berättar om Jesus och vad han gjort. Eunucken blir glad och han frågar då ”finns det något som hindrar att jag blir döpt”. Kanske ska man säga ”att JAG blir döpt”, för kanske var han orolig att inte ha rätt att bli döpt. I moseböckerna står det att eunucker inte får bli del av Guds folk men profeten Jesaja hade sagt att när Messias kommit ska de få det.
Filippos döper honom och så tillhör han Kristus. Det är det speciella med kyrkan att den vände sig till alla, oavsett vad de hade för status eller bakgrund så döptes de med samma dop. Sedan är plötsligt Filippos borta igen och eunucken får fortsätta sin resa. Det står att han är glad. Och det påminner om en sida av vårt dop. Det betyder att vi tillhör Kristus. Det var nog vad eunucken längtat efter men inte kunde få, att få tillhöra Guds folk hade ju varit stängt för honom men nu fick han det!
En ny människa måste födas inifrån säger Jesus flera gånger i evangelierna. Och det är för att föda världen på nytt han kommit. Dopet är ett tecken på det, symboliskt doppades man under ytan som tecken på att man dött och uppstått med Kristus och nu lever vi det nya livet som aldrig ska ta slut. Och vi tillhör Guds folk tillsammans. Vi har en ny gemenskap som ska välkomna alla.
Man kan verkligen undra hur det går med att födas inifrån bara. Oftast är man väl samma gamla vanliga? Från olika rön om föräldraskap har jag lärt mig att vi kan växa och utvecklas där vi är trygga. Nu har vi fått ett förbehållslöst löfte om att vi tillhör Gud vad som än händer. Ju mer det sjunker in desto mer kan vi tillfriskna från att behöva förgöra varandra eller jämföra oss med andra.
Dopet är bland mycket annat just en trygghet. I behöver inte hela tiden oroa oss för hur långt vi kommit mot att vara goda människor, vi är älskade oavsett, nu kan vi har ro att tänka på Gud och vår nästa istället för att oroa oss över oss själva. Det är svårt att säga hur förändrad eunucken verkligen var efter sitt dop, han hann ju inte få lära sig så värst mycket av Filippos och han har inte några andra med samma tro att ha stöd hos men om nu Gud lett honom till detta konstiga möte så gör han väl det framöver också.
Allt som har med insidan av oss att göra, och verkligen sådant som har med hela mänskligheten att göra, sker i väldigt små steg. Vi märker inte att det händer något alls förrän vi läser någon gammal dagbok och tycker vi var dumma på den tiden. Om Gud ska leda oss på sina vägar samtidigt som vi envisas med att följa våra egensinniga vägar så tar det tid att komma fram. För israeliterna följde det 40 år, en livstid i öknen, efter befrielsen i röda havet. Jesus ger liknelser om surdegen och att Guds rike en dag ska genomsyra allt. Vår del i detta är framförallt att stanna hos Gud. Resten är i Guds händer.
Lämna ett svar