Det jag tänkte på är detta mycket vanliga fenomen att när man ”lyckats” eller har en god ställning i samhället så börjar man ofta till slut tro att det är för att man är smartare, eller kanske till och med godare än andra. Det är som att man behöver en förklaring till att man själv lyckats där andra inte gjort det. Och då ligger det tydligen nära till hands att förklara det med att man på något sätt har rätt att vara där man är.
Jag har för mig att det gjorts speltester där människor tar åt sig äran för att det gått bra för dem i spelet ÄVEN sedan de fått veta att det var orättvist riggat från början så att utgången var given.
Ett besläktat fenomen är att det ju är de flottaste bilarna som inte stannar vid övergångsställen. Ju högre man stiger, desto lättare att se sig själv lite som en annan sort som inte riktigt måste följa samma regler som andra. Samtidigt kan man mycket väl vara övertygad om att man i själva verket är MER tolerant än andra. Paradoxalt.
Jag tänker mig att det här rymmer väldigt mycket mer teologi än vad det först kan se ut som.
Som lutheran är jag van att tänka på nåd och gärningar. Grundtanken där är att det finns något i oss som värjer sig för tanken på nåd -att vi hela tiden i själva verket lever av Guds godhet mot oss. Istället försöker vi bara vi får minsta lilla chans att se det som att vi förtjänar det vi har genom att peka på goda eller fromma handlingar.
Nog är vi människor beroende av nåden mycket i sina framgångar i samhället också? Födda i ett rikt land, med skola, kanske föräldrar med god bakgrund, med medfödda egenskaper de knappast själva skapat, kanske har några haft rejäl tur några gånger i livet som gett en skjuts?
Allt sådant som vi gärna bortser från när det gått oss väl för att det är roligare att tänka att vi helt enkelt är bättre än någon annan.
Luther höll sig till att han var där han var med hjälp av Guds nåd hur hårt han än kämpat själv. Det är nog så vi alla måste se på våra liv. Gåvan kom först, innan vi ens hade chansen att göra något med den.
”Om än din rikedom växer, förtrösta inte på den” (ps 62:11)
Vad tänker du om allt detta? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar