Magnus Malm skriver att det kan fungera liknande i det kristna livet. Antingen lever vi ett så helgjutet liv vi kan utifrån det vi tror på samtidigt som vi är medvetna om bristerna. Vi visar ändå vad vi strävar mot.
Alternativet som vi lätt hamnar i är att det ”kristna” blir en alltmer isolerad del i livet men som inte integreras med resten. Vi använder våra goda eller fromma gärningar som alibi så att vi i för oss själva och andra är säkra på att vi levt upp till vad man kan förvänta sig av oss.
Som jag förstår det uppmanar Jesus oss återkommande gånger att akta oss för att greenwasha våra liv så att det ser bra ut utåt. Eller whitewasha kanske för han liknar fariséerna vid vikalkade gravar som ser fina ut men är fyllda av ruttnande ben.
Vad är botemedlet? Ärlighet antar jag? Något mer? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar