Både fähund och fin person

En av de utmaningar vi har att möta i livet är att på något sätt få ihop olika "sanningar" om oss själva. Som detta att vi på något sätt är goda och onda samtidigt.


Hmm. Där inne finns visst både ock!

Jag har ju en ständigt pågående serie om Luther här på bloggen. En av hans berömda utsagor är att vi människor är ”simul justus et peccator” (på samma gång både rättfärdiga och syndare). Och det är förstås ett stort tema som det finns mycket att säga om. Nu har jag kommit att tänka på att det faktiskt vidrör det jag skrev ovan: -konsten att på samma gång vara en god människa och en fähund.

Det är ju utan tvivel så att de flesta av oss den största delen av tiden är goda människor som handlar gott och vill handla gott mot varandra. Samtidigt gör vi så mycket ont. Det är ju paradoxalt att det sker så mycket ont i en värld där ingen enskild skulle vilja beskriva sig som ond.

Jag tycker att jag ganska ofta stött på att andra har svårt att försona sig med att de skulle ha en ”skuggsida”. Man förnekar och förtränger så långt det är möjligt. Det ska till mycket trygghet och självinsikt för att man ska kunna kännas vid sina sämre egenskaper. Jag tycker förstås inte heller själv särskilt mycket om att vara en snål och egoistiskt person med stora behov av att alla ska tycka om mig så jag skjuter också helst ifrån mig sådant. Ändå är det ju sant. Det också.

Kristen tro är som bäst när den kan få oss att försonas med Gud, men också med oss själva. Och jag tycker att jag sett många exempel på när kristen tro går hand i hand med djup självkännedom. Givetvis också motsatsen, där tron liksom verkar tvinga många att inte låtsas om stora delar av sitt inre liv för att det inte passar in i hur man tänker sig att en kristen ska vara.

Jag hoppas förstås att jag ska få leva i och förmedla en kristen tro där det inte ingår att vara rädd för sin egen skugga. Gud vet allt om oss, men det är i grunden gott eftersom Gud vill oss väl.

Det händer också så mycket dåligt när vi inte kan erkänna våra egna svaga sidor. Vi läser in de egenskaperna hos andra istället och bekämpar kanske våra medmänniskor istället för våra egna svagheter. Riktigt illa kan det gå när vi förknippar hela folkgrupper med sådant vi vägrar gå med på finns i oss alla.

Jag har länge tänkt skriva något här om det intressanta fenomenet ”kognitiv dissonans”. När vår hjärna inte kan få ihop hur vi känner, tänker och handlar så försöker den lösa problemet åt oss på olika sätt för att den inte klarar av kaoset. Om jag till exempel handlar illa mot någon tänker jag att det är för att de förtjänat det, inte för att jag är egoistisk. Vi rättar till allt åt oss själva. Jag tänker mig att min tro ska vara någon slags hjälp att uthärda den där dissonansen och erkänna sånt som inte är så smickrande för mig själv. Som en slags resurs i att tåla lite mer för att jag har mitt värde i Guds kärlek oavsett.

Så envisas vi ju också med att söndag efter söndag bekänna oss som syndare i våra gudstjänster:

”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag förstår och har del i världens bortvändhet från dig”.

 

Det här var ganska långt ifrån vad Luther menar med sina ord förstås, men det är nog ett väldigt viktigt både-ock att leva med? Vad säger du om detta? Skriv en rad!

 

 

2 kommentarer

Stig Walldin säger
19 juli 2017 – 12:16

Läser man aposteln Johannes, så ser man att han delar upp i två områden. Det ena området är ljus, liv, rättfärdighet. Det andra är mörker, död, synd. Jag lever inte på båda områdena samtidigt. Utan antingen lever jag på det ena området eller det andra.
Jag tror man måste se på Luther utifrån detta perspektiv. Ty det handlar om min identitet. Min identitet som kristen är, att jag är rättfärdig. Och detta är ett substantiv. "Kristus, vår rättfärdighet". Jag är i Honom och Han är i mig. Och Han springer inte ut och in i mitt liv. Han är där och jag i Honom.
Det är i Honom jag faller i synd, men jag ägnar mig inte åt den (FB). I stället söker jag att med Andens hjälp döda synden. Jag vill ju inte synda! Därför att Gud har enligt profeten Hesekiel, gett mig ett hjärta av kött.
Luther nämner i alla fall "justus" (rättfärdig) först. I svenska kyrkan koncentrerar man sig ofta på att vi är syndare. Därför blir det dåligt med helgelsen. För att bli någon, måste jag först veta vem jag är.
Den del av syndabekännelsen du nämner, är det mest själavårdande, man kan tänka sig.. Och säkert kan jag be den utan fördömelse, när jag vet vem jag är.

Tomas Jarvid svarar
20 juli 2019 – 11:17

Först justus. Det var en bra distinktion du gör Stig!

Rebellas andra säger
23 juli 2017 – 07:50

Oj. Intressant och tankevurpande, för mig, Stig. Måste man inte börja med att man är syndare. Uj uj uj uj. Får jag fråga vilken tradition du tänker ur (om du nu ser det här, alltså ... )

Tomas Jarvid svarar
23 juli 2019 – 11:17

🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.