Min fru Jenny, präst i Länghems församling, fick mycket gensvar på sin predikan i söndags och jag tror den kan bli till glädje för fler när jag nu lägger den här också. Om tro och liv. Ordet över till Jenny:
Predikan 27 augusti 2017 – Tro och liv
Jes 1:10-17, Jak 1:22-25, Matt 23:1-12
Tro och liv. Rubriken får det att låta som att tron och livet är två separata saker. Som två vägar som löper parallellt bredvid varandra. Att livet levs och sedan kryddas med lite tro, att det är en kamp att få in tron i livet. En kamp som man varje dag måste utkämpa. Tro och liv.
Livet fortgår hela tiden. Vare sig vi vill det eller ej. Dag läggs till dag och år till år. Varje dag innebär olika val, händelser och upplevelser. Tro och liv. Tron som läggs till liv, eller kanske livstro. Kan man leva sitt liv utan tro, utan tilltro till något? Vad det än må vara.
Men med tro, och speciellt i kyrkans sammanhang, menas såklart något annat. Något specifikt. I kyrkan, som institution, bärs en tro på Gud. Den tron är konstant, kyrkan bär alltid sin tro. Den finns i texterna, i ordningarna, i bekännelsen. Men kyrkan skulle inte vara något utan människor. Människor som bär denna tro i sina hjärtan och som drivs i sin tilltro till Gud. Människor som söker svar, som söker Gud. Den tron är inte konstant, den lever sitt egna liv, förändras med det som sker i livet, hittar nya vägar. Båda behövs, tillsammans säger båda något om Gud.
Jag läste ett inlägg av en präst, Magnus Tyche, i en facebookgrupp jag är med i:
Tro är liv och liv är tro.
Tro är en kvinna en mor, som tränger sig fram genom hopen.
Tro är en man, ett befäl som bönar och ber.
Tro är en mor som tigger om smulor.
Tro är en rabbi som krälar i stoftet och ber för sin dotter.
Tro är när män bryter upp någons tak för en vän.
Tro är en blind som ropar och ropar.
Tro är att tjata, att bulta och banka, att aldrig ge upp.
Tro är en kvinna som tvättar hans fötter och torkar dem ömt med sitt hår.
Tro är vart skapade ord som faller i jord och blir liv.
Sannerligen, inte hos någon…
Vad är det ”att tro”? Vad innebär det att leva med en Gudstro, en kristen tro? Det är detta. Denna sammanfattning av människor i nya testamenet som söker upp Jesus, som sätter sitt hopp till honom, som tror att han kan hjälpa dem. Att han vill, att det finns en mening med att försöka. Det är förtröstan.
Och jag tänker på orden om senapskornet och hur en tro stor som ett senapskorn kan förflytta berg. För det är just det, det är steget från att inte tro, till att tro, det är den lilla skillnaden från ”det går inte” till ”men kanske ändå”.
Dagens texter talar om detta. De tar sin utgångspunkt i exempel där tron är tom, eller där människorna har glömt bort varför de tror.
Den gammaltestamentliga texten vi läste idag är ett svavelosande stycke från profeten Jesaja. Han gör upp med religiösa riter. Han reagerar på ett skick där riten utförs utan innehåll. Där man gör och säger en sak i riten och sedan agerar på ett sätt som står i kontrast mot det riten vill säga.
Jesaja ryter ifrån: ”Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte, för den faderslösa talan, skaffa änkan rätt.”
Jesaja skriker om tomma riter, om hjärtlöshet. Men uppmanar samtidigt med Guds röst: minns hur det var, minns hur jag kom till er. Tänk på de svaga i er närhet. Gör min vilja, gör det som är viktigt.
Det är som om Gud vill säga till sitt folk: ”lyft er blick och se utanför er själva, jag vill ha era hjärtan, inte blodet från era brännoffer eller andra gåvor” Jag vill ha era hjärtan som pulserar av liv och tro.
Jag vill ha era hjärtan, jag vill ha er hängivenhet. Jag vill ha er tillit.
Jag vill att era gärningar ska visa vem jag är. Så som ni agerar nu visar inte på mig. Jag vill se rättvisa och upprättelse.
I Jesajas bok uttrycktes det på det viset. Vi har inga brännoffer i våra kyrkor, vi har inget offeraltare och duvor som flyger runt i taket. Men vi har också riter. Där finns det fortfarande en likhet, vi firar påsk, jul och andra högtider, vi delar nattvard och vi döper i Jesu namn. Alla dess tillfällen rymmer tro och uttrycker tro, precis som det gjorde för folket i Jesajas text.
Och Gud ville inte att folket skulle upphöra med sina fester och riter, Gud ville bara inte att de skulle vara tomma.
I Jakobsbrevet uttrycks det på ett annat sätt, men med samma innehåll. Tiden är något senare, långt efter Jesaja och ett annat sätt att skriva. Jakobsbrevet är ett rundbrev, som skickades mellan församlingar, som fokuserar på kristen moral. Vi läste idag: ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare”. Och så denna liknelse med mannen som ser sig i spegeln och glömmer bort hur han ser ut när han går därifrån. Att inte låta sig beröras, att inte låta tron få tränga ner i hjärtat och påverka livet.
Texten handlar om att tron ska slå rot i oss och sedan få följder. Att tron inte bara ska bli ett utanpåverk, ett läsande av texter och sedan inget mer.
Men när har en tro fått fäste? När beter sig tron som den ska? När är den godkänd?
Sanningen är väl att det aldrig händer på det sättet. Sanningen är att ingen kan mäta rätt nivå av tro. Ingen kan säga att nu har tron nått en acceptabel nivå, nu är den godkänd. Nu har den rätt ingredienser. Det fungerar inte så, det vet vi alla, eller vet vi det? Sätter vi inte dessa krav på oss själva? Underkänner vi den tro vi har som oäkta och otillräcklig?
När vi tror att vi är på topp, faller vi. När vi tror att vi gör rätt ifrågasätter vi varför vi gör det vi gör. När vi går på gudstjänst är vi inte alltid helt närvarande. Eller så har vi hört orden så ofta att vi inte längre lyssnar.
Och i evangelietexten. Jesus sätter fingret på en väldigt öm punkt. När tro och liv inte går ihop. Gör som de lär er och håll fast vid det men gör inte som de gör. Det är främst genom vårt liv, vårt sätt att leva som vi tydligast predikar evangelium. Den som är störst bland er ska vara den andres tjänare. Ju mer makt man har desto mer ska man tjäna. Man ska aldrig göra avkall på sin intigritet, men man ska se bortom sig själv och sin egen position. Det var därför Jesus själv var den främste tjänaren.
”Lyft er blick och se bortom er själva” Det Jesaja profeterade, och det paradoxala, när man gör det så ser man också sig själv. Det är genom att se sin medmänniska man ser sig själv. Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
Tro och liv. Orden i gudstjänsten uttrycker tro, ibland med ord som inte är våra men som ändå har rötter långt ner i historien. Vi kommer med det vi bär inom oss, vi kommer med en önskan att få bli berörda, av Gud, av tro.
Som alla som sökte Jesus, för det var där deras hopp fanns. Med en tro som ett senapskorn. Med en förtröstan, en tillit till att Jesus kunde hjälpa dem. Människan behöver hjälp, alla står vi där någon gång och ropar efter hjälp. I det ropet finns tron.
Men tron finns också i vardagen, som en viskning, eller värme. Som en mening med livet. Som ett svar på ett sökande. Som en kär gammal vän.
Livet och tron. Det går inte att separera dem. De är sammanflätade. Som två knäppta bedjande händer.
Lämna ett svar