Kanske är det därför jag skruvar lite nervöst på mig om någon frågar om jag tror på Gud, fast jag trots allt vandrat som kristen ett bra tag och är präst dessutom. För att det känns som att den som frågar nog menar något annat med frågan än jag menar med svaret?
Tänker vi oss en människa med stark tro så tror jag att vi alla hamnar i känslolivet på ett eller annat sätt. Tro borde kanske manifestera sig i en stark övertygelse om vissa saker, eller i mod och trygghet, eller kanske ännu hellre i en stor inre frid och glädje. Själva bönen borde rimligen vara helt annorlunda för någon som har en stark tro och därför vara fylld av känslan av att man får gensvar på olika sätt.
Givetvis kan det vara så.
Men jag tror ändå vi tar fel.
I alla fall får vi vara väldigt noga med att komma ihåg att vi är olika vi människor och att sådant som tro kan upplevas på väldigt olika sätt av olika människor. En del kanske är mer utpräglat känslosamma med bättre känselspröt än jag har men för egen del måste jag nog säga att tro inte direkt är något som i första hand känns. Inte för mig som egentligen aldrig närmar mig världen på det sättet.
Jag gör annat istället. Tänker mer än känner. Och jag börjar faktiskt tänka att det är rätt rimligt att ens tro hänger ihop med hela ens personlighet. Som man är så tror man. Och det är inte ens något flummigt och hotfullt med den tanken för jag har ju inte sagt att Gud är annorlunda för det. Bara att vi relaterar olika.
Det där med tro är så oerhört svårgripbar och det är svårt att komma undan tanken på att det kanske är just för att vi aldrig kommer kunna förstå helt hurdan Gud är.
(En fotnot kan vara att vi kan hitta en hel del förklaring på att det är så här i det stora genomslaget Friedrich Shleiermacher fick i teologin på 1800-talet. Han menade att kristen tro var just en slags känsla som drev den kristne.)
Nu vill jag hemskt gärna ta del av dina tankar om det här. Hur ter sig tro i ditt liv? Känns den eller är det på något annat sätt? Skriv en rad nedan!
Schleiermacher
Lämna ett svar