Friska reaktioner på sjuka erfarenheter

Jag påmindes häromdagen om hur lätt det är att tro att alla som mår dåligt är sjuka.


En romare kommer till Jesus i hopp om helande. Möten är på sitt sätt helande.

Jag hörde ett samtal kring flyktingar som mår psykiskt dåligt. Det är tydligen vanligt att de då blir undersökta inom psykiatrin och att man åtminstone tror de lider av posttraumatisk stress efter sina hemska upplevelser. Det intressanta var att de som talade var noga med att så inte behöver vara fallet. Man kan vara helt frisk, bara det att man mår dåligt. (Sen finns det förstås också många som behöver medicinsk eller psykiatrisk hjälp, det är inte det jag vill skriva om nu).

Det jag skriver här gäller verkligen inte bara för

Det finns rent allmänt en låg acceptans idag inför att människor kan må dåligt över saker man varit med om. Idealet är att vi alltid ska vara pigga, glada och välfungerande. Men så ser förstås inte livet ut. Vem som helst som är med om hemska saker behöver bearbeta det, och då behöver vi i regel hjälp med det. Det är helt enkelt normalt att må dåligt om man utsätts för onormala påfrestningar.

Det man i första hand behöver då är att få prata med någon. Med en god medmänniska som orkar lyssna och bry sig om. Man behöver få berätta sin historia för att bli friare från den. Som det står i psaltarpsalm 32 (och då om att tala med Gud om sin plåga):

Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång ps 32:3

Man kan lätt bli rädd om man får ett sådant förtroende och tycka att man inte har kompetens eller möjlighet att hjälpa. Det får man försöka släppa, åtminstone så länge man känner att man klarar av att höra berättelsen för egen del. Att du får ett sådant förtroende betyder på något sätt att den som berättar känner att du kan lyssna och då är du ju rätt person. Du får också försöka släppa tanken på att du måste kunna hjälpa. Något lite kan man alltid göra, kanske hjälpa personen vidare till annan hjälp eller lösa något praktiskt men man behöver inte ta över ansvaret för att helt fixa någon annans liv.

Just nu är det nog att lyssna. Det är en stor hjälp.

Ofta räcker det här väldigt långt och kan vara väldigt helande. Den drabbade slipper bära sin börda helt ensam bara någon annan vet.

Med allt detta sagt så får man alltid gärna vända sig till en präst eller diakon, eller kanske hänvisa andra till en präst eller diakon för samtal. Vi är inga psykologer och experter på det sättet men vi är vana lyssnare. Ibland kallas det själavård när man talar med en präst och det kanske låter väldigt andligt och annorlunda men som jag brukar skriva här är livet en helhet. Det går bra att tala med oss om vad som helst som tynger. Vi kanske inte heller har lösningar men det är hur som helst ett steg på väg mot att lätta på bördorna.

 

Vad har du för tankar om detta med sunda reaktioner på sjuka erfarenheter? Skriv en rad!

3 kommentarer

Rosa säger
14 september 2017 – 03:18

Hmm jag vill höja ett finger och säga att prata om det inte bara behöver vara munnen som gör. Personligen berättar jag mer djupa saker med min pensel och duk än med orden som kommer ut munnen på mig.

Tomas Jarvid svarar
16 september 2019 – 08:17

Det håller jag förstås med om. Hjärtat har sina olika språk.

Lena Posselwhite säger
14 september 2017 – 09:53

Det är sant det du skriver. Någon har sagt: "There is no greater agony than an untold story", och jag är benägen att hålla med. Man behöver få berätta för någon som verkligen lyssnar. Oftast behöver man ingen som försöker lösa ens problem, och man vill definitivt inte höra "Gaska upp dig!" eller "Tänk positivt!". Man behöver någon som tar en på allvar.

Tomas Jarvid svarar
16 september 2019 – 08:17

Amen!

P. Harmakos säger
20 februari 2018 – 10:44

Brukar skriver ner böner och tända ljus på bönewebben. Finns en liten ensligt belägen kyrka som ligger i en annan kommun men nära kommungränsen. Har åkt dit med bil en sommardag och det är fridfullt däromkring. Den kyrkan har blivit en plats för mina tankar.

Tomas Jarvid svarar
26 april 2019 – 04:31

Fint att du hittat en sådan plats, det är bra på så många sätt. Och fint att du har glädje också av bönerummet på nätet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.