7 fördelar med att ofta umgås med döden

Vad kan man vinna på att lära känna döden lite bättre? Jag gör ett försök att skriva här.


En välupptrampad gång i snön.

 

Jag har länge (fler år tror jag) tänkt skriva ner några tankar om vad jag lärt mig genom att arbeta med begravningar och möten med sörjande människor. Här är nu den bloggposten i all anspråkslöshet.

1. Rädslan för döden hänger nog alltid ihop med att vi är rädda för det vi inte vet något om, och döden kan vi ju inte veta något om av egen erfarenhet. Men rädslan för det okända finns också på en mer jordnära nivå. Det kan vara detta att man aldrig varit på en begravning tidigare och aldrig gått fram till ett avsked vid en kista. Det är ovant att inte veta hur man ska bete sig och allt sådant spelar roll för hur vi upplever en begravning.

2. Jag hade en släkting jag haft ganska lite kontakt med som avled när jag var ung och jag var visserligen inte med på begravningen men jag minns hur känslosamt det ändå var för mig. Jag kan ofta se samma sak när ungdomar är på äldre släktingars begravningar. Det är så väldigt mycket mer än just själva förlusten av den döde som spelar med då. Rädslan för att ha med döden att göra över huvud taget och tanken på att man själv inte ska leva för evigt till exempel.

3. I bibelboken Predikaren står det såhär:

”Bättre gå till sorgehus än till gästabud.
Vad som är slutet för envar
må alla levande betänka.”
Jag tror att det hänger ihop med punkt ett och två. Det är nog få saker som är en större källa till vishet än att stanna upp ofta kring andras och vår egen dödlighet. Jag måste nu säga att jag verkligen, verkligen tycker det ofta är tungt att möta sörjande och att jag så länge jag kan låta bli undviker att tänka på min egen död, jag är inte annorlunda än andra i detta, men i efterhand känns det alltid djupt meningsfullt. På något sätt är det som att man kommer nära livet när man finns i dödens närhet.
4. När jag får höra anhöriga berätta om sin släkting inför begravningstalet så får jag höra en helhet. Med början, hela livsvägen och ett slut. Livet har blivit en slags avslutad berättelse. När man är mitt uppe i livet går det inte på samma sätt att se livet som en helhet så det är ett bra perspektiv att komplettera med och försöka inta. Helheten ser annorlunda ut än vad vi kanske tror mitt uppe i livet. Vi går inte mot bättre och bättre dag för dag utan livet växlar. Här finns mycket ödmjukhet att lära sig.
5. Samtidigt säger det oss också att livet är nu och inte sen (förutom att vi har vårt evighetshopp förstås). Det är värt att ta vara på varje stund eftersom de tar slut förr eller senare. Det påminns vi också om när vi ställs inför döden. Det är påtagligt hur viktigt det är att krama om nära och kära när jag kommer från en begravning. De små vardagliga händelserna och relationerna fylls med värde för mig.

6. Inför döden blir det uppenbart att det är svårt att sätta ord på dessa de mest grundläggande händelserna i livet. Livets mirakel, kärlekens nåd och så avskedet från allt välkänt. Det känner jag verkligen av när jag ändå ska tala vid dessa tillfällen. Men samtidigt lär jag mig på något sätt också att det är viktigt att försöka. Att försöka sätta ord på sin erfarenhet för att kunna införliva den i sin livsberättelse. Det kräver nog ganska många sådana möten med livets märkligheter innan vi kan börja lyckas förstå oss själva i relation till dem.

 

7. Slutligen är det min övertygelse om att detta med att möta våra begränsningar som människor är viktigt för att vi ska vända oss mot Gud. Det sägs att kris kan leda till Kristus och det är sant även för mig.

Så tänker jag. Hur tänker du om detta? Har du några erfarenheter i liknande riktning? Skriv hemskt gärna en kommentar!

 

3 kommentarer

Lena P säger
22 september 2017 – 06:48

Jag tror absolut att vi har allt att vinna på att umgås mer med döden och med tankar på döden. Jag väl min pappa i handen när han dog, och jag tänker på det ögonblicket som något heligt faktiskt. Jag är så tacksam för att jag fick vara där just då. Själv är jag inte det minsta rädd för själva döden utan bara för det lidande som eventuellt föregår döden i form av sjukdom, smärtor etc. Men själva döden är mjuk och fin.

Tomas Jarvid svarar
24 september 2019 – 08:17

Jag har hört många berätta om hur viktigt det var att finnas där när en anhörig dog. Då har man gjort något viktigt och vågar man vara där så får man ofta fina minnen. Sen kan det ju också vara en svår och ångestfull kamp in i det sista, så lätt är det ju inte.

Geddfish säger
22 september 2017 – 10:38

Jag har ju umgåtts med döden. Jättesvårt, när det gällde mina föräldrar. Jag miste båda innan 38 års ålder. Min mamma ville prata, men jag orkade inte. Sen blev yngsta dottern livsfarligt sjuk, men det gick bra då, sen farligt igen, och gick bra. Så blev jag änka och höll min man i handen, när han dog och det kändes märkligt befriande bra från alla smärtor.
Jo, det har blivit mer öppet att prata om döden och det känns som om det är bra. Vi föds och vi dör. Men svårt.

Tomas Jarvid svarar
24 september 2019 – 08:17

Man kan inte gärna säga att det är roligt med döden, nånsin. Men bra ändå om man kan prata om den.

Malin säger
24 september 2017 – 05:19

På jobbet träffar jag allt för ofta människor som inte kan acceptera döden, eller åldrandet. Oftast handlar det om närstående som inte ser att deras anhöriga faktiskt skall dö och att vårdens uppgift är att se till att det blir en bra, lugn, stilla, värdig död. Det är inte åldersdiskriminering eller att vi snålar med resurser. En operation som inte leder till förbättring, en inläggning på sjukhus med stress och oro över en ny miljö och ny personal är inte bra vård och att jag säger nej är för att jag tror att jag gör mer skada än nytta.
Vi kan göra så mycket medicinskt idag att vi har glömt bort att alla skall dö och att något skall vi dö av. Jag får påminna mig själv om det ibland och jag har tur som träffar många kloka kollegor och patienter som hjälper mig rätt när jag går vilse.
Och Gud då? För ett tag sedan var jag på en begravning till en jämngammal kollega. Hen hade en stark tro som bar hen in i döden och som genomsyrade begravningen. Gud var verkligen närvarande i kyrkan och på samlingen efteråt och istället för att känna ilska över att en ung människa skulle behöva dö, mitt i livet, mitt i sin livsgärning, kände jag förtröstan. Och jag blev lite mindre rädd för döden.

Tomas Jarvid svarar
24 september 2019 – 08:17

Tack för det du delat Malin, det är verkligen tänkvärda saker som sätter igång mycket inom en när man funderar på döden.