Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Två hus som visar sig vara kyrkor

Jag brukar skriva här att predikningarna på pappret och det som verkligen blir sagt ofta blir ganska olika eftersom jag talar ganska fritt. Just i söndags så blev det nog verkligen så, och kanske inte till predikans fördel heller utan det som står här nedan hänger nog ihop bättre. På förmiddagen hade vi familjegudstjänst med en fint litet mindrama som predikan så detta hölls enbart i Ölsremma kyrka på eftermiddagen. Sen har jag tagit någon liten dutt av detta och talat om vid de båda dopen som också var i söndags. Hoppas hur som helst att det här kan vara till glädje för dig!

19 efter tref 2017, trons kraft

I våra bibeltexter står det om två helt vanliga hus, som sedan inte alls är några vanliga hus utan väldigt speciella. Jag tror man skulle kunna säga att båda husen är kyrkor. Och sen vill jag berätta om hur det är att äntligen ligga på båren själv.

I gamla testamentet har vi två jagade personer. De är spioner som kommit in till Jeriko för att undersöka hur stark staden är, hur man ska kunna erövra den. Vi får tänka att när vi läser bibeltexten ska vi nog leva oss in i deras situation först och främst. De blir jagade där och har fiender överallt, och vänner ingenstans. Tror de i alla fall för plötsligt får de komma in i ett hus, hos Rachav. Rachav är prostituerad, hon har just ingen ställning alls i gemenskapen i staden. Hon har hört om storslagna ting om Israels Gud och tycker på något sätt att hon vill vara på deras sida, och så tar hon en stor risk och gömmer flyktingarna hos sig. Man kan tänka sig hur de står där gömda bakom en gardin och hoppas att inte fötterna sticker ut för mycket, undrar om hon ska förråda dem ändå? Och hur de klarar sig och får komma ut ur staden helskinnade nedhissade med ett rep från muren.

När jag hör det så tänker jag att det där huset hon har liknar en kyrka, hur illa ansett den annars kan ha varit. Där fanns nämligen någon som hört om Guds storhet och ville tillhöra honom, som kände en inre maning, en handling av tro mot denne Gud, och sträckte ut en hand till någon i nöd. Handlade utifrån den tro hon hade, hur nyfunnen och tveksam den än var. Hon kunde ju inte ens veta om hon fick räknas riktigt eller om hon ändå skulle bli sedd som fiende när Israels armé kom. Hon trodde i alla fall att de var sådana och att deras Gud var sådana att de skulle vara barmhärtiga mot henne.

Man kan verkligen också se det som att Rachav var en förrädare som hjälpte fienden. En överlöpare. Som med många såna här blodiga berättelser i gamla testamentet tycker jag att jag får mer glädje av att tänka mer bildligt kring dem. Vi kanske bor i Jeriko allihop? I en värld som rymmer en väldig blandning av gott och ont. Där många kanske också är skeptiska mot Gud, man har hört om Guds stora verk men är inte så värst intresserad utan ser helst att de stannar utanför så man får hållas med sitt. Särskilt om man har ett välordnat liv i Jeriko och en position i samhället som man vill ha i behåll. Då kan man blunda för mycket ont också, man tycker bara det ska vara som vanligt. Då blir man orolig när man hör talas om Gud för det är som att livet i staden, i världen, blir ifrågasatt. Sen finns det såna som Rachav som ser avigsidorna mycket mer klart. För henne finns det inte mycket i det här att försvara, det låter som en bra idé att ändra på saker. Hon är nyfiken på denne Gud. I hebreerbrevet står hon som exempel på någon som handlar i tro, hon väljer Guds sida.

Det är det jag menar med att vår kyrka här liknar hennes hus. Här finns vi som också lever i världen men som hört om Gud och vill ha del i det han har att ge istället. VI vill samlas här med Guds folk. Ibland på andra platser i världen kan man behöva gömma sig för det. Ibland kan man behöva göra som Rachav och gömma förföljda, det är inte ens så ovanligt i vårt land där man träffar flyktingar eller andra som är utanför och behöver en fristad. Just bilden av kyrkan som en fristad tycker jag mycket om. Då kanske inte mest kyrkobyggnaden som kyrkan som gemenskap av människor. Här är vi samlade på en plats som ska vara välkomnande för alla, oavsett vilka måttstockar som gäller i samhället i övrigt om hur vi ska vara för att vara någon, och vi väntar på Herren som är nära och hela tiden kommer mot oss.

I evangeliet är vi i ett annat hus som är lätt att se som en kyrka, det är nämligen Jesus hus. Riktigt hur Jesus bodde kanske vi inte har funderat så mycket på men när han verkade i galileen verkar han ha utgått från staden Kafernaum (det hette förresten kafferummet på prästskolan), och nu står det att Jesus var hemma från någon vandring i trakten och då samlades mängder med folk för att höra honom. Det blev alldeles fullt även utanför dörren. Det är inte någon vidare bra liknelse men jag har i alla fall försökt köra barnvagn en del i folkmassor och det är jättesvårt. Nästan omöjligt att komma fram, och ännu värre måste det vara om man har en bår att bära på. Det kom fyra vänner och bar på en lam man men de kunde inte komma in. Låt oss fortsätta lite med liknelserna så är det ju så att det inte alltid är så enkelt att komma in i kyrkan heller. Kanske inte för folkmassan nuförtiden men det kan finnas annat som hindrar oss från att närma oss Jesus. Man kan ha olika uppfattningar om kyrkan och hurdana människorna där är, man kan som den lame vara oförmögen att ta sig dit själv men som tur är hade han några som bar honom. De bar honom säkert i bön också och genom att hjälpa honom och hans familj men nu bar de honom rent bokstavligt.

Och vännerna gav inte upp. Det var inte rimligt att huset och allt runtomkring skulle hindra dem utan de började riva taket för att komma in. Rätt tufft gjort ändå att börja ha sönder huset för Jesus, man kunde ju tro han skulle bli arg över det, det hade ju andra gjort. Jag vet att om någon vill ändra på saker i kyrkan för att det ska bli lättare för nya att komma nära Jesus så är det inte så lätt. Jag tycker själv inte att det är lätt för jag är rätt fast i våra former för hur saker ska gå till så jag tar varning av den här berättelsen. Vill någon bryta sig in i kyrkan så ska vi göra som Jesus. Strunt i taket, strunt att de kanske beter sig fel, ta emot med glädje och omtanke.

Så tänker jag till slut på att ligga på en bår själv som jag sa. Jag minns att jag var på en retreat en gång och fick i uppgift att meditera över den här bibeltexten och tänka sig in i berättelsen, se den framför sig. Fundera på om man kände sig som någon av personerna i berättelsen. Jag tänkte väl först jag var någon som hissade ner med rep från taket och hjälpte någon till Jesus men sedan fick jag en annan tanke. Jag kunde vara personen på båren. Och så föreställde jag mig att jag låg där och var helt förlamad. Jag brukar försöka vara sådär duktig annars och klara av saker och i kyrkan ska jag ju också göra saker, vi får ju vara med där i teamet och jobba med Jesus och det är stort och fantastiskt men det hände något i mig när jag tänkte att jag låg på båren. Jag är ju inte lam i kroppen men nog har jag rätt många knutar i själen. Saker jag är rädd för, skam jag bär på, självbild och misslyckanden och vad det kan vara. Andra kanske har större sår från livet, det tror jag säkert men vi har alla många av olika storlek. Det är ju ett lite konstigt samtal där, Jesus säger att mannens synder är förlåtna och det betyder många saker. En sak är att det är väl mellan oss och Gud. Jesus försäkrar att från Guds sida så finns det bara kärlek till oss. Inte vet jag, kanske var det något helt annat Jesus och den lame mannen hade att tala om, vi får ändå tänka oss att vi finns där inför Jesus, oförmögna att reda ut våra liv.

Jag pratade med någon som sa att hon nog kunde tänka sig att ta in en städfirma hemma men då måste hon nog städa först så det inte är för stökigt när de kommer. Så kan man tänka om Jesus, att vi måste få lite ordning på oss själva innan vi ber om hjälp men den kristna tron säger ju inte så, den säger att vi ska leva hela våra liv tillsammans med Gud, inte bara bjuda in honom ibland vid högtidliga tillfällen eller när vi har koll på läget och står med ryggen mot garderoben där allt bröte ligger. Han finns här för vår skull, för att se till att allt blir väl mellan oss och Gud, sen kan vi få annat på rätt plats också.

Och sedan fortsätter han med detta märkliga att mannen går därifrån helad. Min önskan för Guds hus här är att det alltid ska vara så. Vi får komma i det skick vi är, åtminstone inför Gud, och när vi fått fira vår gudstjänst ska vi ha fått bli åtminstone lite helare. Gud älskar dig, det är en grund att stå på i livet och utifrån det kan det hända mycket i våra liv.

Det är alltid lite svårt med såna här helandeberättelser i bibeln. Svårt att tro på. Svårt att se framför sig. Vi får ändå hålla fast vid att hos Jesus finns helande och liv. Vi ska alltid söka oss till honom med våra liv, ibland kanske någon måste bära oss för att vi inte orkar själva. ”Trons kraft” är inte kraft vi själva har utan just detta att vi får hämta kraft utanför oss själva.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.