Jag går fortfarande med tankarna mycket i det som kommer upp nu om mäns beteende mot kvinnor och allt vad det hänger ihop med av hierarkier och hur vi brukar makt mot varandra.
Det första jag vill nämna är detta med nåd.
Jag har hört det sägas att det också måste finnas nåd nu när obekväma händelser kommer upp i ljuset. Jag är förstås helt med på att vi ska vara noga med att inte orsaka skada eller lidande om vi kan undvika det genom att använda sanningen hårdhänt, att man inte ska döma någon ohörd eller sprida rykten. Allt sådant är självklarheter. Det är också självklart att det behövs förlåtelse och nåd för att man ska kunna gå vidare och hela såren av sådant som skett. Utifrån den kristna tron är vi ju alla benådade syndare.
Jag tänker på ett konkret fall av övergrepp jag känner till en aning och kan se att det finns många som kan vilja släta över när sådant händer. Då ligger talet om nåd nära till hands men det finns ett problem. Förlåtelse förutsätter att man först erkänt sin skuld, hur kan man annars bli förlåten för den? Annars blir nåden ”billig” som Bonhoeffer sade. Det blir bara ett ”äh, det var inte så farligt” av det. Och i värsta fall förstår förövaren aldrig något och kan inte ändra sig och sitt beteende.
Det här är kanske svårare än någonsin om det nu är sant att vi lever i en tid utan moraliska måttstockar utan där det bara blir tolkningsfrågor hur saker uppfattats. Vi som kristna borde tänka längre än så. Vi vet ju att sanningen ska göra oss fria, att det är en väg framåt att erkänna inför Gud, sig själv och ibland också människor.
Det andra handlar om när ansvaret hamnar fel.
Jag har förstått att i en miljö som kyrkan så kan många tveka att berätta om övertramp och missförhållanden för att man inte vill förstöra för kyrkan genom att solka ner upphöjda personer, kanske orsaka att folk går ur kyrkan och så vidare. Det är viktigt att komma ihåg att det faktiskt är den som begått övergreppen eller missbrukat makt som är den som har skadat kyrkan, att berätta handlar om att inte låta problemen leva vidare. Jag funderar en hel del på när framförallt kanske kvinnor tar ansvar åt andra som borde ta sitt ansvar själva och rätteligen borde stå sitt kast.
Jag vet att jag själv gärna undviker konflikter så jag är ingen förebild på något sätt men jag övar mig i alla fall i att se på saken på det här sättet så är det nog ändå något gott med det i längden.
Det var några tankar jag gärna ville få ur mig här, för vad de är värda. Jag gläds åt att frågan lever vidare, ser problemen när diskussionen hamnar fel men tror ändå att det här är gott och välgörande i längden. Det var ju det där med att sanningen ska göra oss fria.
Lämna ett svar