Jag har funderat lite kring detta märkliga att det tydligen finns rätt många manliga teologer som gör sig skyldiga till övergrepp vilket nu visat sig inte minst i #vardeljus. Det är kanske inte i första hand en teologisk fråga så att man rättfärdigar sina handlingar teologiskt på något sätt utan snarare så att man handlar tvärt emot vad man med munnen skulle säga att man står för. Jag vill ändå skriva några tankar som kan vara värda att fundera på, kanske särskilt för oss manliga teologer.
Jag läste för några år sedan om det dystra faktum att många män är oförmögna att tala om sig själva, sina tankar och känslor. Man talar om vad man gör och vad man köper och om praktiska ting men sedan tar det stopp. Författarna till boken ”Rik på riktigt” menar att det är ett rejält sänke för vår livskvalitet. Livskvaliteten skulle stiga för många (speciellt för män) om man tränade sig en bit i taget på att uttrycka något om vad man tänker och känner.
Jag funderar på om inte detta kan gå igen i teologin. Det är lätt att hålla sig själv utanför och diskutera teologi ungefär som man pratar om vad man ska göra för att laga sin bil. Man förlägger det på ett yttre, teoretiskt plan. Det finns en slags hierarki också inom teologin. Man håller (som i vetenskapsvärlden i övrigt förstås) på med finare saker ju mer abstrakt och löskopplat från livet det är.
De gamla teologerna på kyrkofädernas tid skulle sagt att teolog är den som inte bara kan sin bibel och lära utan som också ber, lär känna Gud och sig själv allt bättre. Jag uppfattar det som att detta många gånger är en större svårighet för män än för kvinnor, kanske på grund av vad jag skrivit ovan. Kvinnor förväntas ofta ha högre kompetens i ”geggiga frågor” där känslor och sådant får finnas med.
En annan sak jag tror kan vara olycklig är det lutherska i att dela på tro och gärningar. Man får inte ta det som ursäkt så att det viktiga blir hur vi har det ställt med Gud I STÄLLET för hur vi är mot varandra. Det måste alltid hållas ihop. Hur vi är mot andra speglar alltid vad vi har i hjärtat.
För att de teologiska tankarna ska kunna leda till fördjupning måste de samspela med alla delar av vår väg som kristna. Även självkännedomens och gärningarnas. Ofta nog är det genom hur vi handlar vi lär känna oss själva.
Jag tänker slutligen på ett Jesusord. Han talar om fariséerna och säger till folket att de vet så mycket och säger så mycket klokt. Lyssna på dem och lär av dem men handla inte som de för de säger ett och gör ett annat. Det är detta som är Jesu kritik mot dem. Inte att de har fel lära utan att de hållit sig själva utanför. De orden kan man ha i bakhuvudet när man ser kristna ledare avslöjas idag också. Strängt taget får vi alla ta varning av fariséerna, det är som vanligt den viktigaste poängen tror jag, men vi får också ta Jesu varning å allvar och akta oss för ledare som snabbare blivit bra på att snacka snyggt än på att visa omsorg i handling. Också när ingen ser.
Vad tänker du om detta? Skriv en rad!
Lämna ett svar