I mina kretsar har vi ett gammalt skämt om att vara bäst på ödmjukhet. Jag lyckades nog inte få till det så värst bra men jag drog det för en tid sedan i församlingssammanhanget. Vi talade om ödmjukhet och då skojade jag och sade
-Jag är ännu ödmjukare än du
Men jag tror inte ironin gick fram, det är ju risk att folk tar sånt präster säger på alltför stort allvar, eller kanske till och med att de någon gång haft en präst som framhållit sin stora ödmjukhet.
Sanningen är ju att det är en omöjlig mening att säga. Att säga så är ett uttryck för högmod.
Men det som slog mig var att det ändå tar. Om någon skulle säga så till mig ”Jag är ju ödmjukare än dig”, då skulle jag nog bli provocerad och börja säga emot, i alla fall inom mig.
Precis på det sättet avslöjar vi ofta vår brist på ödmjukhet. I grund och botten är jag ju övertygad om att jag ÄR ödmjukare än andra. De andras fel är lättare att se.
Vad tror du om detta? Säger det oss något viktigt? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar