Ett stall större än hela världen

Julnatt och juldag 2017

Kom ge mig värme, ge mig ljus i denna mörka tid

När skuggor ligger runt vårt hus och allt är köld och is

Och tänd en stjärna i mitt bröst som ger mig glädje, tro och tröst

Och säg att vintern har ett slut

Också i människors liv

Så står det i en sång jag gärna lyssnar på nu i jultid. En stjärna också i mitt bröst. En brinnande låga. En stråle av Guds kärleks ljus.

Inatt är vi samlade kring det som hände i krubban i Betlehem. Det var länge sedan men det är också nu. Precis som det alltid är i Guds värld. Gud själv kommer till oss i det oansenliga. I en psalm, i vår nästa, i bröd och vin. För många av oss är Gud extra nära denna heliga natt. Kanske också för att vi är närmare, mindre upptagna av annat. Vi har fått våra hjärtan lite uppvärmda av högtiden så att de blivit lite mjukare, så att vi hör hans röst lite bättre.

Jag har hittat stallet i en bok. När jag var liten läste jag böckerna om det magiska landet Narnia många, många gånger. Helst läste jag ”den sista striden” för det var spännande med svärd och krig och sådant tyckte jag. Där har de fria Narnierna blivit slavar under dåliga gudar, lurade att deras herre Aslan kräver och kräver av dem utan att någonsin bli nöjd. Att Gud är vred, av såna som försöker tjäna på detta själva.

Till sist finner sig de sista kämparna instängda i ett stall medan deras värld håller på att gå under där ute. Då händer det något märkligt. Jag läser här:

”Tirian trodde – eller skulle ha trott om han hade fått tid att tänka efter – att de stod i ett litet halmtäckt stall, ungefär fyra meter långt och två meter brett. Istället stod de på en äng med en djupblå himmel över sig, och vinden som smekte deras ansikten var en ljum försommarvind.”

”det verkar som att stallet sett utifrån och sett inifrån är två helt skilda platser” sade kungen. Insidan var större än utsidan.

I stallet fanns några dvärgar och de kunde inte se vad som hända omkring dem, de trodde fortfarande att de var kvar i det mörka stallet. De hade fängelset inom sig.

En välvillig sökare, Emet från Calormen är också i stallet och han upptäcker att allt det han hade trott på och letat efter fanns där inne.

I det stallet föds världen på nytt. Det var samma värld men ändå inte. Allt det goda som de trott var förlorat fanns där. Allt det onda som plågat dem fanns inte.

Denna heliga julnatt föds världen på nytt i ett stall. Det lilla barnet Jesus är det lilla frö som en dag ska bli så stort att det blir allt i alla. Den kristna tron bekymrar sig om så mycket mer än våra själar och himlen. Guds rike bryter in i denna värld och gör den ny. Det ser så mörkt och hopplöst ut i natten men nu har vi världens ljus. Natten ska vika.

Det kan se så litet ut utifrån. Stallet. Så oansenligt det som sker där. Men insidan är större än utsidan. Ju närmare det lilla barnet i krubban vi kommer, desto större blir världen. Desto mer ser vi att den är underverk och gåva och liv.

Insidan är större än utsidan på oss också. Märkligt men sant. Det finns så mycket där inne. En hel värld. Tankar, känslor som vi inte ens känner till bråkdelen av själva. Där finns så mycket skönhet och storhet. Ju närmare det lilla barnet i krubban vi kommer desto mer ser vi oss själva som han ser oss.

Rättare sagt, ju närmare han kommer oss. Vi håller oss nog helst borta från Gud. Vi tror också ofta att Gud är ute efter oss, är en hård herre. Men som det var för Emet är det för oss. Allt det goda vi söker kommer ytterst sett från Gud. Vi kanske söker det på helt andra platser, men när han får tag i oss, när vi nu till exempel faktiskt har stannat upp så att han kan få tala till våra hjärtan, då förstår vi att han inte alls är som vi fruktat. Att allt det goda vi har är avspeglingar av honom som är livets källa.

Han kommer till oss, blir människa med oss. Vi behöver inte söka honom långt borta utan nära. Gud är närmare än vi tror. Närmare än vårt eget hjärta. Märkligt sammanbunden med allt jordiskt och mänskligt.