Nyår med den helige Ignatius

Här är min betraktelse på nyårsbönen i Dalstorp igår.


En festlig spelande ängel får inleda det nya bloggåret!

Jag tycker det jag återberättar är en av de viktigaste berättelserna jag hört om att hitta sin plats i världen. Sen var det ju knepig dag med både nyår och textläsningar om hur den heliga familjen fick fly till Egypten och det blev barnamord i Betlehem så det är lite splittrat, detta tal nedan. Hoppas det hursomhelst kan vara till glädje för dig. Må 2018 bli ett bra år för dig hur du än har det nu!

Betraktelse, nyårsbön 2017 i Dalstorps kyrka

Det är allt rätt speciellt med julevangeliet. När vi läser det i våra julgudstjänster har det något skimrande över sig, något fint och fridfullt och heligt. Det är en text som många kan i stort sett utantill och det kan kännas rätt mycket som en saga.

Nu hörde vi en kärv fortsättning på händelserna. Herodes är ute efter barnet och går över lik för att få tag i det. Den lilla familjen får fly utomlands, precis som så många i våra dagar. När vi haft julvandringar har det känts väldigt speciellt att tala med barnen efteråt om att Jesus blev en flykting, och så veta att det fanns flera barn där som kommit som flyktingar. Då hamnar julevangeliet liksom i verkligheten igen och inte i sagan.

Man kan tänka sig att stjärntydarna ångrade många gånger att de gick via Herodes i Jerusalem och tipsade honom om barnet. Det gav en konstig eftersmak åt det hela. Och eftersmak är vad jag tänkte tala om nu.

Nu står vi precis i slutet av 2017 och vare sig man är en sådan som tycker om nyår eller inte så är det en speciell tid. Man får en känsla av tidens gång och man kan se tillbaka och fundera på hur det blev egentligen, och vad man hoppats på som inte blev.

Det är fint att vara i kyrkan när man funderar på sådant. Bra att vända tankarna till bön.

Vad är eftersmaken efter 2017? För dig? För landet? För världen? Det är svårt att svara på men bra att fundera på lite.

Jag har talat mycket om Luther under 2017 men när det kommer till eftertanke, eller drömmar för den delen så tänker jag på en annan person som levde i samma tid och som blev kvar i den romerskkatolska kyrkan där. Han hette Ignatius av Loyola. Hört talas om honom? Kanske inte men snart vet ni mer. Han var spanjor och adelsman så hans stora dröm som ung var att bli riddare. Vinna ära och allt det där, och han blev också någon sorts riddare och drog ut i strid och skulle vara sådär tapper som man ska vara. Men i en strid om att försvara en borg så blev han svårt skadad i benet. Först tror jag han blev krigsfånge och byttes mot gisslan men sedan fick han komma hem till sitt eget slott och ligga där i sin säng och långsamt läka.

Det är ju segt att ligga ner hela tiden och inte ha något att göra. Nuförtiden hade han väl haft internet och filmer och grejer men det här var ju 14-1500tal så han hade inte mycket. Två böcker hade han. Den ena var en bok om riddare och deras ärofulla äventyr, den andra var ”gyllene legender”, en bok med helgonlegender som jag faktiskt har hemma i någon upplaga. Så han läste i dem om och om igen och däremellan låg han och dagdrömde. Helst drömde han sig som innan bort till att vinna ära i strider och uppvakta jungfrur och visa vad han gick för på olika sätt, men… nu kommer det:

Eftersmaken var inte så god upptäckte han. Han blev nedstämd och sur efter att ha legat och tänkt på det. En känsla av tomhet mitt i alla sina fantastiska bedrifter.

Men ibland så drömde han om att vara som helgonen istället. De som också gjorde många märkliga saker (verkligen, måste jag säga utifrån den boken) men gjorde det för att tjäna Gud och för att hjälpa sina medmänniskor och glömma bort sig själva för andras skull.

När han dagdrömde så så blev det en annan eftersmak. Han kände sig inspirerad och glad och otålig att få komma ur sängen och komma igång med sådant.

Med tiden så blev det ju den banan för honom och Ignatius av Loyola blev ett viktigt helgon och grundare av jesuitorden i katolska kyrkan.

Jag känner igen mig mycket i det där med att man kan ha olika känslor efter att ha gjort saker, och ofta inte som man förväntat sig. Jag tror vi kan lära oss mycket av det när det kommer till våra drömmar för framtiden, och när vi känner efter såhär efteråt hur det blev av det som vi gjorde med vår tid och våra resurser under året. Det finns kanske mycket som vi gör för att det är så alla andra gör, eller för att det bara blev så, som inte riktigt utgår från oss själva och vad vi verkligen på djupet längtar efter och behöver. Som efteråt nästan känns sorgligt att vi hållit på med så mycket. Och så kanske vi gjort annat som verkligen inte ger någon status i andras ögon men som verkligen på djupet gjort oss lyckliga. Att göra något för andra ger nästan alltid den eftersmaken tänker jag, även om man i förväg nog kan tycka att det känns roligare att tänka på sig själv. En gudstjänst ger förhoppningsvis god eftersmak även om det kan finnas motstånd att gå dit. Att gräva ner sig i sina besvikelser ger ofta en tråkig eftersmak och att försöka tänka på om man ändå har något att vara tacksam för ger en bättre, och så vidare. Det handlar inte alls om att man ska välja att bara göra sånt som är roligt, men sånt som är meningsfullt och ger något på djupet. Man kan hålla på hela dagen. Egentligen är det detta som menas med vår ”kallelse” att leva utifrån de vi är skapade till att vara.

Fundera på eftersmaken den närmaste tiden. Vad säger det om dig att du känner som du känner? Det här är viktiga saker. Sånt man gott kan söka upp en präst eller annan för att prata lite om också.

Jag tror att det ger oss ledtrådar om vilka vi är, vad vi ska ägna oss åt, sånt man kan tänka på  vid årsskiftet.

Man kan tro att det här inte har så mycket att göra med kristen tro men det har det verkligen. Kristen tro är ju mötet mellan oss och Gud, då är det av stor betydelse att det verkligen är vi som är med och inte någon kopia av andra eller så. Den kristna tron ger också en grund att stå på. Du är skapad till Guds avbild, med värdighet och betydelse, din väg hör ihop med det där lilla flyktingbarnet. Du måste inte uppfinna vem du är men du får upptäcka alltmer vad Gud lagt ner i dig.

Jag vet inte om du gjort några värre tabbar än de där tre ”vise” männen under året men en annan del av grunden vi står på är att det alltid finns förlåtelse, en väg ut ur våra egna nederlag. Erkänna hur det är, upprättas och så gå vidare med ryggen rak.

Och framtiden. 2018 och bortom det. Framtiden ligger i Guds hand. Framtiden ligger i Guds hand, och det gör du också. Var inte rädda säger Jesus, till och med hårstråna på era huvuden är räknade. Dagens tema är ju det. Ni är Guds barn. Lev utifrån det.

Till slut några ord från dag Hammarskjölds vägmärken:

Om jag får fortsätta: fastare, enklare, tystare, varmare.

En kommentar

Lena P säger
5 januari 2018 – 03:04

Dagdrömmerier är inte helt fel. Jag tror vi kan drömma oss till en bättre värld.

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:45

Jo jag tror också det