Här är min predikan från igår. Jag höll den bara i Ljungsarp för i Dalstorp hade vi en mer barnanpassad variant där vi plockade saker ur en stor låda. Båda gudstjänsterna var hursomhelst väldigt fina. Hoppas det här kan vara till glädje för dig!
Kyndelsmässodagen 2018 Ljungsarp
På den mörka medeltiden var det väldigt mörkt. I alla fall rent bokstavligt att det var dåligt med belysningen. Så var det egentligen länge, jag har hört att på 1700-talet började man få ordentliga skorstenar i husen så livet blev drägligt men man satt ännu ett tag helt enkelt framför öppna spisen där maten lagades om man ville se något på kvällen. Man kunde göra ljus av talg när man slaktade något djur men hur många ljus går det egentligen på en gris? Det gällde nog att vara varsam med det man hade. I stort sett var det så också i fina hus att man umgicks och levde i stort sett i mörker på vintrarna. Och vintrar är ju som vi vet långa.
På medeltiden fanns det seder kring den här dagen, kyndelsmässodagen om att man välsignade kyrkans ljus inför året som kom. Ibland fick man, som jag tänker vi ska göra idag, ta med sig ett brinnande ljus hem. Det blev väldigt starkt symboliskt att man fick gå hit och höra om Kristus som är världens ljus, och sedan fick man bära med sig ljus hem så att det fick fortsätta lysa i det kompakta mörkret.
Nuförtiden har vi ju elbelysning och sånt men det ligger ändå nära tillhands för oss i dessa tider på året då det kan gå veckor utan att man ser solen. Då känner man hur livgivande ljuset är. Att ljuset är en väldigt bra bild för Gud som är källan till liv, kraft och hopp.
Så är det också för den gamle Symeon och den gamla Hanna när de får se Jesusbarnet. Då tänds ljuset i deras hjärtan. Så mycket att Hanna vill berätta för alla, sprida ljuset till så många som hon kan. Och Symeon utbrister att han kan dö lycklig nu.
Det är så väldigt vackert uttryckt i psalmen vi nyss sjöng. Jungfru Maria, Jungfru Maria bar världens ljus. Lyfte det i sina händer och bar det till Herrens hus. Man kan se framför sig någon som bär ett brinnande ljus på vägen. Det fladdrar i lågan ibland och hon får bära det försiktigt så att det inte ska slockna, så kommer hon inomhus och så brinner det stadigt.
Kristus är världens ljus. Den som följer honom ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus. Vi har också anförtrotts med att bära världens ljus. Det kan vara svårt ibland och vi kanske tycker att lågan, tron hoppet eller kärleken fladdrar i vindarna så att vi kan vara oroliga att det ska blåsas ut, så får vi komma in här, dela en stund med andra ljusbärare och så brinner ljuset klarare en stund, och så får vi bära det vidare. Vart vi än kommer.
Vi ska bära detta ljus och det ska bära oss. Lysa upp våra hjärtan och våra liv.
Och synas. I barnsånger finns ofta mycket vishet. Vi har ju ”det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart.” Jag sätter det ej under skäppan nej! Och Ljuset ska lysa överallt för det har Jesus sagt.
Så enkelt och så svårt. Det känns rätt övermodigt att säga så om sin egen tro att den ska få lysa och leda andra på väg. Tur då att det inte är om vår tro det handlar utan om Jesus. Det är ju han som är världens ljus. Och är det tillräckligt mörkt så kan en väldigt liten låga betyda väldigt mycket. Att hålla lågan brinnande är en stor och viktig uppgift vi har, men inte en vi är ensamma med. Vi får hjälpas åt, och vi får hjälp.
Varje år när de ortodoxa kyrkorna firar påsk i Jerusalem så sker det ett under. Det är ju svårt att kolla vad som händer egentligen men mängder av människor samlas i alla fall i gravkyrkan, vid Jesu tomma grav och sedan på påsknatten tänds ljuset där inne. Oklart hur. Kanske är det verkligen ett under. Och det sprider sig sedan från ljus till ljus tills hela salen är upplyst i påskens uppståndelseunder.
Vi kan ju kämpa med att hålla vårt ljus brinnande, försöka ge ljus åt andra, bära hopp till världen. Men detta ljus är från början ett under. Att vi alls har det, att vi har tron är Guds gåva till oss.
I 2 kor skriver Paulus, och han hänvisar till Guds varde ljus i skapelsen: Ty Gud som sade: “Ljus skall lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan
Vi kanske tycker att vi kämpar med tron men vi har inte skapat den själva. Den är Guds gåva. Precis som han en gång skapade världen är det han som skapat tro i oss. Skulle vår låga ändå dö så kan han tända den igen. Det är en väldig lättnad att tänka så om både sin egen och om andras tro, att den faktiskt ligger i Guds händer. Vi gör vad vi kan för att vår egen och andras tro ska få vara trygg och bra men den är också ett mysterium.
Och för att fortsätta på tröstens spår. I episteltexten läste vi att detta är det budskap vi haft ända sedan evangeliets gryning: att Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Det barn som blir framburet i templet, det var bara några som kunde se då vad det var för ett barn. De hade väl fått det i gåva på något sätt att se vad just detta var för litet barn. Vi som fått höra om korset, hur långt Jesus sedan gick i sin kärlek till oss, som fått höra om uppståndelsen från de döda, vi vet mer. Om hans godhet, och om Guds makt. Uppståndelsen är kärnan i vår tro. Vem som helst kan sprida ljus en kort stund och sedan brinna ut men Jesu ljus har redan övervunnit döden.
Paulus vänder alltid sådant i en uppmaning på slutet, det kan tydligen johannesbrevet också. Vandra i ljuset skriver han. Lev i enlighet med det ljus du tillhör. På så sätt talar ditt liv om det ljus du bärs av.
Lämna ett svar