Här är min predikan från långfredagsgudstjänsten igår. Som vanligt ganska ungefärligt och den hängde nog ihop lite bättre i talad form. Hoppas i alla fall att den kan vara till glädje för dig.
Långfredag 2018 i Nittorps kyrka
Skåda, skåda nu här alla, se hur Jesus plågad är. Klaga högt, låt tårar falla. All vår syndaskuld han bär. Såsom Jesu smärta var, aldrig någons varit har.
Idag vänder vi blickarna mot Jesu kors. Och vi står inför ett mysterium. Ibland har jag tänkt att jag förstått något av vad det var som hände där men det är som en sån där optisk illusion där något man fått syn på försvinner när man tittar rakt mot det. Det är så mycket som sker på korset. Ju mer jag läst i bibeln desto mer anar jag att detta sammanfattar allt. Människans lott i livet i en trasig värld, ett liv i kärlek till sin nästa, vem Gud är. Hit pekar allt det Jesus sagt och gjort. Och allt det i bibeln före Jesus också.
Hand och fot man genomborrat, sträckt och plågad är var led. Huvudet av törnen sårat, blekt och blodigt sjunker ned. Såsom Jesu smärta var aldrig någons varit har.
Jesus föddes till att vara en av oss. Guds son på jorden är en människoson. Och denna värld är full av så mycket smärta och lidande. Bibeln säger att det är onaturligt att det ska vara så. Gud gjorde världen god från början. För bibelns författare så tänkte man att när sjukdom, ensamhet, lidande, själviskhet och allt annat ont kom in i världen så kom döden in. Och ofta i svaga doser, som att varje sjukdom är en liten skopa av döden som kommer och förstör livet. Man säger ibland att det ”jag var bara vid liv, jag levde inte på riktigt” om livet när det är svårt och så ungefär är det i bibeln.
När Jesus gått runt och botat de sjuka har han också på ett sätt kämpat mot dödens och ondskans makter, när han har suttit till bords med de ingen ville vara med och sagt att ”även ni är Guds barn”, då har han arbetat på att upprätta mänskligheten, till kropp och själ. Innan vi riktigt är framme vid korset får vi minnas att även det som hör till det dagliga livets smärtor, även det känner han.
Sist han ropar högt och sänder upp sin suck till Gud och ber: Fader jag i dina händer nu min ande överger. Såsom Jesu smärta var aldrig någons varit har.
Men även den som blev botad av Jesus skulle ju en dag dö, och nya sorger drabbar även om någon tröstar oss och räddar oss tillbaka till livet. Jesus måste gå till kärnan med världens problem. Att vi kommit bort från Gud och hamnat i främmande land, han ska föra oss hem. Vi är offer för det onda, men vi är också själva sådana som gör det onda. Det bor i oss. Vi misstror Gud. Alltsedan Adam och Eva gömde sig för Gud i trädgården tror vi alla att Guds kärlek är för bra för att vi ska våga tro på den. Vill Gud oss väl? Sitter han inte bara långt borta och dömer oss utan att veta på riktigt hur vi har det? Då får vi se på korset.
Denna stund är Jesu sista templets förlåt rivs itu, solen mörknar, bergen brister. Öga, hjärta vad gör du? Såsom Jesu smärta var aldrig någons varit har.
Det är där, av alla platser i tid och rum som vi verkligen ser hurdan Gud är. Djupet i Guds kärlek. I den gamla profetian hos profeten kallas Kristus Immanuel, Gud med oss. Han har redan delat så mycket av vad det innebär att vara människa, men nu tömmer han kalken helt, tar även det grumliga i botten.
Där finns skulden, den som vi inte kommer ifrån. Marianne Fredriksson, författaren ska en gång ha blivit intervjuad och talat om synd och hur illa hon tyckte om det ordet, sedan var nästa fråga ”vad säger du om skulden då”. Då suckade hon djupt. ”Ja den kämpar vi alla med”. Jesus bär vår skuld på sig. För att vi inte kan lyfta av oss den själva. Allt ont som någon gör, det gör vi också mot Gud, som skapat oss för det goda.
Där finns skammen. Korset var en skampåle. Vi lider också så mycket under vad andra gjort mot oss, röster vi hört så mycket att de trängt in i oss och fortsätter tala till oss där om hur hemska, eller löjliga, eller fula vi är. Saker vi borde klara men som vi inte klarar. Vi borde inte vara som vi är, det är fel på våra kroppar, på våra familjer, på våra liv. Skammen är en oerhörd börda att bära för många av oss. Jesus delar den. Naken hänger han på korset hånad av alla, utom de där vid korset fot men dem har han ju efter vad det ser ut svikit, inte kunnat hjälpa. Han föll från folkets gunst, allt togs ifrån honom, en föraktad som dör en föraktad död. Han gör det för oss. För att vi under tyngden av skammen i våra liv ändå ska hänga ihop med honom, och som han mitt i allt förbli Guds barn.
Där finns den kroppsliga smärtan, där finns rädslan för döden, där finns varje hopplöst nederlag och varje bittert slut i våra liv. På korset strålar all världens lidande och ondska samman. Och Gud är där när det sker. Han låter det drabba honom för att skona oss.
Har du människa ett hjärta, är din bäste vän dig kär, känn din syndaskuld med smärta ty för den han korsfäst är. Så som Jesu kärlek var, aldrig någons varit har.
Lämna ett svar