Jag önskar dig såhär efteråt en riktigt glad påsk, nu börjar ju påsktiden på riktigt i kyrklig mening och pågår i ett antal veckor. Här är min predikan från påskdagens högmässa i Dalstorp. Bilden föreställer det som det står om i slutet, man fick hämta ett ljus vid den tomma graven och lämna det vid bilden av ett möte med den uppståndne. Hoppas det här blir till glädje för dig!
Påskdagen, Dalstorp 2018
Den gamle greken Arkimedes hade upptäckt hävstångens princip, att man kan få kraft med en lång stång så att man kan lyfta väldigt stora saker och sedan lär han ha sagt
”ge mig bara en fast punkt så ska jag rubba världen”
och det skulle man ju kunna tänka sig, fast vad skulle det vara för fast punkt? Nån annan planet som man kunde ta spjärn mot med en lång hävstång? Och i så fall skulle den ju också bara hänga fritt i rymden så någon riktigt fast punkt vore det inte.
Det kan ofta verka som att allting flyter, att allt är relativt men idag, denna heliga påskdag har vi funnit en fast punkt, en som kan rubba världen.
Så tänker jag mig Jesu uppståndelse från de döda. En punkt i vår historia då Gud grep in och bytte död till liv. och sedan dess är inget sig likt. Om vi verkligen tar till oss det så är allt annorlunda.
Alltihop börjar med de ord som männen i vitt säger. Varför söker ni den levande här bland de döda, han är inte här, han har uppstått, det är världshistoriens mest oväntade ord, eller vad tror du? Det går nästan inte att säga de orden utan att få lite svindel samtidigt tycker jag. Man får säga dem sakta för tyngden i dem är så oerhörd. Detta förändrar allt, om det inte ens var som vi trott med döden, hur är det då egentligen med världen?
Det är så märkligt att det verkligen inte är konstigt att lärjungarna inte trodde på kvinnorna när de kom med budet. Det var bara kvinnoprat. Jag är glad över de orden också, att de står där. Det är skönt som predikant, här kommer världens första kristna predikanter med ett otroligt evangelium och så möts de av att det låter alldeles för bra för att vara sant, så är det sedan dess tycker jag, att tala om Gud.
Men jag är också glad över att det står så för vi kan ju lätt få för oss att de var, hur ska jag säga, lite korkade förr och godtrogna, fick för sig saker som att döda kunde leva igen och sånt som vi kloka nu vet inte händer, vi som tänker kritiskt och så. Men det här kunde de lika bra som vi, faktiskt bättre. De hade nog sett fler korsfästelser än du och jag har, de hade ju faktiskt varit med och visste att Jesus var död. Såklart trodde de inte på kvinnorna.
Men Petrus sprang iväg. Han tänkte kanske som de andra någonstans i sig men inte bara. Det tändes ett hopp inom honom, tillräckligt för att han skulle vilja se själv. Så är det också för oss, Det kanske är så mycket eller så lite tro vi har men det räcker i så fall långt, det räcker att vi har tillräckligt för att gå vidare för att ta reda på mer. Ofta kan man ha två röster inom sig samtidigt, trons röst och så alla de där hindren som gör det svårt att tro. Inget fel på det, det är nog bara så det är, men lyssna noga och avfärda inte det som får ditt hjärta att hoppa till och fyllas med hopp.
Vår evangelietext slutar vid den tomma graven. Petrus går förundrad därifrån. Man kan fundera mycket på hur det kändes för honom och för kvinnorna. Omskakande och kanske skrämmande men jag vill gärna tänka att de liksom gick och såg sig om axeln hela tiden som att det hela tiden kändes som att någon var där med dem. Att det fanns som ett gäckande leende runt knuten. Som om man gått in i någons stora hus och går runt i rummen och väntar sig att se husägaren när som helst. Så är det också för oss, vi kan inte se Gud men det kan kännas som att han gömmer sig runt hörnet.
Och sedan möter de honom. Historia efter historia i evangelierna om hur de får möta Jesus uppstånden. Hur var de mötena? Vi har bara småstycken i bibeln, några ord som sades. Man kan önska att det skulle stå mer om de mötena förstås, man kan också tänka sig att det är avsiktligt att det är ganska sparsmakat med det. Som att de vill säga att detta med möten med Jesus inte är slut nu heller.
Vi vet att de förvandlades av de mötena. Deras rädsla försvann. De stod upp orädda och berättade sitt evangelium utan att frukta straff. De tänkte nog helt enkelt att ”de har ingen makt över oss, det enda de kan göra är att döda oss”, men vi känner en som är starkare än döden.
Nu är det du och jag som firar påsk. Må påsken förvandla oss på samma sätt. Må detta bli verkligt för oss, påminna oss om att det vi tror på är verkligt. Och om det är verkligt, då förändrar det allt. Då har inte vi heller något att vara rädda för ytterst sett. Vi är i Guds händer, den tomma graven och aningarna vi fått om att vi mött den uppståndne på olika sätt i våra liv, tänk på det så ofta du kan, där har du den fasta punkten att hålla sig i, fästet för vår tro i vår vardagsverklighet.
I slutet av vår gudstjänst, vid nattvarden när vi fått ta emot Jesus i bröd och vin här så får vi göra en liten vandring idag. Samma som slutet på skolbarnens påskvandring. Ut här så ska ni finna en grav med en bortrullad sten. Bara bindlarna finns kvar. Där får ni stanna upp en stund, titta in och se den vita gestalten där, föreställa er hans ord. Ta ett ljus där och ta det med dig. I nästa rum ska du möta Maria, och Jesus själv. Där får du tända och lämna ditt ljus hon honom som en enkel bön. Han hälsade till lärjungarna att han skulle möta dem igen i galileen, det betydde för dem mitt i vardagen. Vi får också lita på att han är oss nära varje steg, också de dagar vi inte tycker det är något särskilt med.
Lämna ett svar