Här är min predikan från igår. Hoppas den kan vara till glädje för dig! Bilden kanske är lite gåtfull. Jag tycker den är jättefin med sitt motiv av hur olika människor söker sig till en rysk andlig ledare för personliga råd. Någon ber vid ikonen. Både det personliga mötet och att möta ikonens blick handlar om det jag försöker tala om i predikan; att bli sedd av Gud.
4e i påsktiden 2018, Nittorps kyrka (och Ljungsarp)
Det finns någon sån där prästhistoria om en präst som var väldigt kort och stod i predikstolen på en liten pall för att läsa evangelietexten. Och läste just det här bibelordet ”En kort tid ser ni mig inte” –och sedan snubblade han och försvann ner i predikstolen. Sedan fick han ju förstås kravla upp igen och låtsas som ingenting och fortsätta läsa ”en kort tid och ni ska se mig igen”…
Temat för läsningarna är ”vägen till livet” och nu har vi ju firat påsk ett par veckor så nu är det dags att vi påminner oss om att påsken inte alls bara är ett minne av något som hänt utan är en väg mot framtiden.
Den där texten kommer från Jesus avskedstal till lärjungarna på kvällen innan han blir arresterad och avrättad. Det betyder alltså att han ska försvinna för dem, det gör han ju, han dör och blir lagd i graven, men sedan en kort tid senare ser de honom igen uppstånden. Det är som en gåta som lärjungarna får med sig som de bara kan förstå efteråt.
Men vi har ju också läst lite från Jesaja och där är det väldigt likt. ”Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter”. Det är likt, fast lite tvärtom. Det är Gud som talar till israels folk om att han varit borta för dem men nu är han tillbaka. Och det är verkligen mer än så, det är ord till de som hamnat i exil i Babylon långt hemifrån. De har ju hamnat där för att de inte levt efter sitt förbund med Gud. ”Jag dolde mitt ansikte för dig” står det, ”men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek”. Guds trofasthet är större än hans vrede, han kan inte släppa taget om sitt folk utan nu ska han rädda sitt folk, igen, fast de ställt till det för sig. I stor kärlek tar jag dig åter.
Jesus identifierar sig väldigt starkt med Israels folk, och hela mänskligheten förstås. Jag tror att det han säger hänger ihop med att han liknar det som ska hända på korset vid det där tillfället då Israels folk fick ta konsekvenserna av sina synder och drabbades av dess följder med att drivas hemifrån. Också Jesus fick erfara hur Gud dolde sitt ansikte för honom och ropade ju ”min Gud, min Gud varför har du övergivit mig” när han hängde på korset.
Att Jesus tänker på sin död på korset märker vi också för att det står att när en kvinna ska föda har hon det svårt för hennes ”Stund” har kommit. Och detta med stund är i johannes alltid något som syftar på Jesu stund på korset, den då allt hände. Det är en väldigt stark bild han ger av en födande kvinna. Jag vet att när vi fick vårt första barn så meddelade jag det till en del personer med bibelordet Joh 16:21. Lite som en gåta sådär. Kvinnan har det ju svårt i smärtorna när hon ska föda barn men i efterhand så är det förstås så väldigt mycket värt det när hon får sitt lilla barn på magen och gläds att en människa har fötts till världen. Så är det med det jag ska göra, säger Jesus. Jag ska gå genom mycket smärta men det är av kärlek till er, för att ni ska vara Guds barn, och det betyder så mycket mer för mig att det är värt vad som helst.
Och lärjungarna ska ha det svårt också. Det har de ju när Jesus blir gripen, då tappar de greppet alldeles. Men sedan vänds gråten i glädje.
Vi har en till bild från gamla testamentet i hebreerbrevet. Jesus liknas vid ett offerdjur som offras utanför staden (och så var det ju, Golgata låg där utanför) för att blodet sedan ska göra att det blir fred mellan Gud och människa.
Nu börjar det där med att påsken pekar framåt. Att det är en väg till livet. Påskens händelser är också ett mönster för våra liv nu. Vi kan känna igen oss i detta med att Gud verkar långt borta. Det kanske inte ens känns som en kort tid som vi inte ser honom utan att det verkligen är en plåga för man vet inte hur länge det ska vara. Eller som att livet på andra sätt är en svår vandring med ensamhet eller smärta eller ångest. Det där har Jesus delat med oss. När vi går tillsammans med honom så är det trots allt ändå vägen till livet vi går. Han är med oss också i det mörka. Och förr eller senare så ska mörker vändas i ljus. Det står ”jag ska se er igen och ingen ska ta er glädje ifrån er”. Det står faktiskt inte att ”ni ska se mig igen” utan att Gud ska se oss. Och det är förstås mycket bättre. Att det finns en som ser allt det jag är med om, känner mig och förstår. Ser mig sådan jag är när jag annars inte får komma till min rätt. Det är en glädje att bli sedd av Gud. Det kan vara en stor glädje, och är man mitt i den mörka dalen så är det kanske ändå viktigare att någon ser mig just där, så kan man orka vidare. Det där med slutet gott allting gott är lite svårt att tala om för det är klart att allt slutar ju inte väl i livet. Men ändå. Påskmönstret handlar ju också om den verkliga kroppsliga döden och att inte ens den kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, som Paulus skriver.
Påsken kan också vara ett mönster för oss när vi kämpar för något viktigt. Kämpar för att hjälpa någon eller för en hopplös sak. Och det kan verkligen verka väldigt hopplöst. För många är det kanske människor man har omkring sig som man inte förmår hjälpa utan står hjälplös bredvid och bara kan be och försöka vara en medmänniska. Det kan också vara sådant som krig som rasar i världen och bryter ner allt gott, eller hur mänskligheten i sin dårskap dödar planeten vi lever av. Då får man ofta gå längre och längre ner i förtvivlan kämpa på även om det verkar allt omöjligare. Risken är att vi tappar hoppet och ger upp. Där får vi också vara Jesu vänner. Ibland kanske det betyder att vi får bära en börda åt någon, lyssna på någon, protestera mot något, kämpa vidare.
Men vi får också minnas orden i hebreerbrevet. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och vara med honom där. Gud lider med denna värld. Det förändrar mycket. Jesu lidande slutade hur otroligt det än var inte i undergång utan i uppståndelse, det förändrar ännu mer. Jag kan stå stum inför världens samlade problem och för mig är det omöjligt att se en lösning. Men då tänker jag på att så har det varit andra gånger också. Israels folk i exilen hade sånär gett upp men då talade Gud och sade att han står fast vid sitt förbund. Jag släpper er inte, människans synder ska inte få fördärva jorden. Och framförallt får vi minnas Jesus på påsken. Då allt hopp var ute, finns det liv så finns det hopp. Men så fanns det inte liv. Men så fanns det det igen. I så fall har vi alltid ett hopp. Med Gud kan allt hända.
Vi får söka oss utanför stadsporten, vara där människor lider. Och så får vi göra det med tanken att Jesus är som närmast där, där människor lider. När det blir verkligt för oss ska det också bli som det står:
”så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud. En frukt från läppar som prisar hans namn”, som sjunger hoppets sång om den som räddat oss, och som ska rädda oss en dag då allt mörker vikit.
Lämna ett svar