Jag fortsätter serien utifrån mitt bibelstudium om exil och flykt. Lite lätt modifierade föreläsningsanteckningar kanske inte är jättebra som bloggtext men jag tror att det kan gå att läsa i alla fall. Här lite om Babylon som tema genom bibeln. Ända tillbaka till Adam och Eva?
Gamla testamentet är skrivet av ett flyktingfolk. Bibeln skrevs förstås ner under väldigt lång tid. En del är väldigt gammalt och annat nyare. De som håller på med bibelforskningen hittar spår av att man över tid har samlat berättelser och uppgifter till större enheter. De flesta menar att det var i Babylon som man sammanställde eller skrev det mesta. Lägger man ihop allt som utspelar sig under Exilen (Daniel och Ester) eller efter (Esra Nehemja) eller sådant som kommenterar att de skulle bli bortförda eller skulle få komma hem (typ alla profetböckerna) så blir det en väldigt stor del av bibeln. Och de andra delarna, moseböcker och Samuels och kungaböcker utgår från att man känner till hela historien om folkets tider i exil.
Man kan kalla exil för det dolda temat i bibeln. Det finns ofta som bakgrund till det som sker eller mellan raderna så vi kanske missar hur genomgående det är.
Det är egentligen väldigt märkligt att Israels folk ens överlever livet i exil. De blir splittrade och en del av folket förflyttas långt bort. Den rimliga slutsatsen på den tiden hade förmodligen varit att Babylons Gud tydligen var svagare än Israels så att det inte var idé att hålla fast vid den.
Biskop Erik Aurelius skrev en gång att det märkliga med Israels folk var att när folket gick under så gick inte deras Gud under, och därför gick inte folket under heller. Och detta beror mycket på hur man tolkade sin historia och bevarade den i skrift. Vilket man alltså förmodligen till stor del gjorde i Babylon.
Ända sedan det där med Babels torn (Babel och Babylon är samma på hebreiska) så framstår Babylon som ett exempel på ett imperium som försöker göra sig till Gud och bestämma över gott och ont och liv och död I kraft av sin makt. Det gäller förstås hur man skildrar Egypten också, och långt senare Rom (som till och med ibland kallas för babylon i nya testamentet). Eller Nineveh i Jonaboken. Bibeln är minst sagt skeptisk mot vad människor hittar på när de slår sig samman och glömmer Gud i sin längtan efter makt och rikedom.
Gud är den som kämpar mot Egypten eller mot Babylon, han är på de förtrycktas sida. Men profeterna utvecklar också temat. (Läs till exempel Amos bok där uppräkningen av de andra folkens synder fortsätter med en uppräkning av Israels. De har blivit sådana de också, de som skulle vara annorlunda och vara som ett tecken för folken genom att leva efter sitt förbund med Gud. De agerar också själva som imperierna när de har chansen!
Så till Adam och Eva:
Man kanske kan se olika på det här med bibelns tillkomst. Jag tycker inte det är förminskande mot bibeln att fundera på hur den kommit till genom människors bidrag men det kanske kan vara olika för oss. Häng med i denna tanke i alla fall:
Det är en spännande tanke att man kanske skrev början sist när bibeln blev till. Jag vet ju att det är så romanförfattare ofta gör för att få en tight start som hänger ihop med allt som kommer sedan. Och bibelns början hänger verkligen ihop med väldigt mycket av det som kommer efter.
Tydligen var det så att det inte var så enkelt det där att vi är de goda och våra fiender de onda. Allt det som gjort babylon till babylon finns hos Israel också. Inom var och en faktiskt. När Adam och Eva blir utdrivna ur paradiset är det ju för att de gör som babylon, de sätter sig över Guds vilja och vill bestämma själva över gott och ont och det leder till att de får lämna Guds närhet. Sedan dess är de inte riktigt hemma.
Lämna ett svar