Exil och döden

VI fortsätter kolla på exiltemat i bibeln. Nu om hur det hänger ihop med döden!


Hesekiel predikar så att de döda benen i dalen får liv!
Vi fortsätter med ännu en bloggpost om exil och flykt som tema i bibeln. Idag blir det väldigt spännande för här kommer bland annat en viktig koppling till bildspråket i nya testamentet!
Jag har redan skrivit om detta märkliga att Israels folk inte gick under utan lyckades bevara sin identitet och sin tro fast deras ledare blev bortdrivna i exil i Babylon. Ett annat sätt att se det är att det var som att de dog men återuppstod när de fick återvända hem.
I Hesekiels bok kapitel 37 kan vi läsa om det som vi ser på bilden. Profeten får i uppdrag att predika för en dal full av döda ben och när han gör det så verkar Guds ande på benen så att de fogas samman och får kött och blir levande på nytt. En mäktig text som vi intressant nog läser i påsktid i våra kyrkor.
Som jag förstått det är detta den äldsta texten i bibeln om döda som uppstår och den gör alltså det i ett sammanhang som ska få oss att förstå att det handlar om hur Israels folk ska få nytt liv och få återvända till sitt hemland. Exilen liknas vid döden och döden liknas vid en exil.
Det kan vi också se till exempel i det här stycket om ”Herrens lidande tjänare” i Jesaja:
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun. Jes 53:8
Att dö och hamna i sin grav kallas för att ”bli utestängd från de levandes land”. Jag tycker om uttrycket ”de levandes land”, det återkommer på ganska många ställen i bibeln. Orden kan dels föra tankarna till Adam och Eva som drivs ut ur paradiset men också till att få lämna detta livet och som död leva i en slags exil. Det är förresten också troligt att även denna text om tjänaren på något sätt har sitt ursprung i det lidande det innebar för Israels folk att bli fördrivna från sitt land vilket ju framställs som ett straff för folkets brott.
Men för oss kristna så vet vi ju att båda de här texterna brukar läsas som att de handlar om Kristus död och uppståndelse. Han är den lidande tjänaren som rent bokstavligt drivs ut ur de levandes land för att sedan få liv på nytt. Och han är den som ger det nya uppståndelselivet till all världens döda ben.
Det här får ni fundera vidare på när ni kommer till såna här bibelord. Jag tycker det är fascinerande att det kanske började med en profetsyn där döden är en bild för exil för att sedan fortsätta med att rent bokstavligt handla om kroppens uppståndelse (vilken jag tror på och håller fast vid).
Jag har förresten för länge sedan skrivit lite om ”den lilla döden och uppståndelsen”, som handlar om att i gamla testamentet är döden ett begrepp som rymmer allt som förstör livet.
Vad säger du som läser om detta? Skriv en kommentar!

2 kommentarer

Lena P säger
10 maj 2018 – 10:58

Åh, tack, tack, tack! Behövde läsa precis det här just nu. Och nu ska jag läsa den bloggpost du länkade till också.

Tomas Jarvid svarar
19 februari 2019 – 12:29

Vad roligt! Tack!

Thorsten Schütte säger
10 maj 2018 – 03:01

Ordet dödsriket väcker alltid associationen till Orfeus och Euridice. Ibland tänker jag även på skärselden i den katolska traditionen.

Tomas Jarvid svarar
19 februari 2019 – 12:29

Ja tanken på dödsriket (Sheol) i judisk tradition var nog en rätt skugglik tillvaro, lite som för Orfeus?