Jag har den senaste tiden haft väldigt stor behållning av att läsa naturböcker från bibliotekets barnavdelning. Där finns det något som faktiskt gränsar fint mot ett teologiskt sätt att närma sig naturen.
Den som skriver böcker för barn om naturen vill förstås väcka förundran och intresse på ett lättillgängligt sätt. Det är ju också ett lämpligt utgångsläge för den kristne som undersöker Guds skapelse.
Så nu har jag läst om trädknoppar i väntan på lövsprickningen (och gått runt och letat efter dem i skogsbacken utanför förstås, ett roligt steg vidare mot att känna igen alla träd året runt), jag har läst om välkända blommor och fått veta häpnadsväckande saker (som att midsommarblomstret skjuter iväg sina frön med katapult eller att tallörten saknar klorofyll utan ”lånar” det av tallen VIA EN SVAMP). Lärt mig mer om Guckuskon (som jag ju bloggat om: DJÄVULENS TOFFEL) och Kabbelekan, tagit del av den helt otroliga uppgiften att en vanlig blåsippa kan bli många hundra år gammal och så vidare och så vidare.
Förundran och kärlek till naturen är viktig som påminnelse om att den faktiskt är vårt hem, och förmodligen av avgörande betydelse för hur vi ska lyckas ta hand om den i framtiden.
Så gör som jag, se det som en andlig övning att låna hem några enkla men fantastiska naturböcker och se med nya ögon på blommorna omkring dig!
Lämna ett svar