Här är nu som utlovat mina två (!) predikningar från igår. Så får det bli när det är tillräckligt olika omständigheter. Det var väldigt fint på båda ställena, först med dop av en liten ettåring i Ölsremma med körbesök av min kära Husabykör, sedan på kvällen gospelmusikgudstjänst där jag också sade några ord. Hoppas det här kan vara till glädje för dig!
Predikan första efter tref 2018, Ölsremma kl 11 med dop
Det är en bra dag att döpas på idag. För det är det som är överskriften för dagen i vår psalmbok, ”vårt dop”. Idag ska lilla Inez döpas och vi andra som döptes någon gång för lång eller kort tid sedan får tänka extra på det idag. Var och när döptes du? Själv har jag blivit utsatt för skämt i min familj hela min barndom för att jag döptes i Brunn. Det tyckte de var roligt. Men det gör i alla fall att jag alltid kommer ihåg var jag döptes.
Det är rätt bra att påminna sig detaljerna i sitt dop. Jag fick också en påminnelse när jag vari Månstad och plötsligt fick jag hålla min dopdräkt som jag hade en gång. De där yttre sakerna är bra att tänka på så blir det lite mer påtagligt än om man bara talar i allmänhet.
Idag fick vi läsa en favoritbibeltext jag har. Hesekiel skriver att Gud ska ge oss ett nytt hjärta och fylla oss med Guds Ande. Det är som att vi har ett hjärta av sten men vi ska få ett hjärta av kött. Det är förstås bildligt talat. Vi har ju de hjärtan vi har men det finns så mycket hårt i våra hjärtan. Det kommer en höjdare till Jesus om natten och säger lite försiktigt, som nog kanske många närmar sig Jesus också idag, att han börjat förstå att Jesus är sänd av Gud som lärare. Jesus svarar att man måste födas på nytt för att se Guds rike och så kommer ett långt samtal om det. Om Anden som en vind.
Man måste födas på nytt. Det säger han till den gamle rådsherren och han tycker det låter konstigt. Och idag firar vi ju dop här och det är också som en ny födelse, fast livet bara precis börjat för Inez. Det är många sidor i det där. Det viktigaste att komma ihåg om sin dopdag är att den är Guds löfte om att jag tillhör Gud och har ett hem hos Gud i liv och död. Att vi aldrig behöver tvivla på om vi är älskade av Gud och att han verkar för vårt bästa hela tiden. Det kan kännas så olika dag från dag men det handlar inte om det utan om att den där dagen i Brunn så blev det liksom klargjort objektivt att Gud är min Gud och vill vara det.
På ett sätt är det klart så. Men på ett annat sätt är det då det börjar! Man får leva sitt liv utifrån dopet. Och det är det bästa sättet att leva sitt liv. Grundat på att vad som än händer och hur man än har det och vad man än gör så är man sedd, känd och älskad. När man så småningom upptäcker mer och mer av att man nog ändå har ett väldigt hårt hjärta på många sätt. Inte klarar av att älska sina medmänniskor, bry sig om skapelsen och undviker Gud för att man kanske tror Gud är missnöjd med en. Då får man påminna sig om dopet och att inget kan rubba den relation man har, och så behöver man inte tycka det är så hemskt utan man får be om hjälp med sitt hårda hjärta.
Jag var i koptiska kyrkan i Göteborg med konfirmanderna och där fick vi se stora fina ikoner. Och de ser alltid lite konstiga ut, de har stora ögon för att helgonen är såna som lärt sig att se Guds rike som man inte kan se med ögonen annars utan med hjärtat. Och så hade de INGA NAGLAR. Och det verkar ju opraktiskt om man ska skrapa lotter eller så. Det var ett sätt att visa att de inte hade något hårt kvar i sitt hjärta. Det vill Gud hjälpa oss med.
Dopet har mycket med den heliga Anden att göra. Livsanden. Nya testamentets viktigaste bud är ”låt er uppfyllas av den heliga Anden”, det skriver Paulus. Låt Gud verka i ditt liv. Be och tala om det som blivit fel, tala med Gud om det som gör ont för det gör gott, be om hjälp, tacka för det goda. Be om kraft. Be om att hitta vägen i livet. Be om tålamod med de jobbiga. Och så vidare. Gud vill vara inblandad i våra liv. Och då händer det märkliga saker. Det är ett annat liv, ett sätt att leva som vi måste födas in i. Och som vi sedan får börja om i många många gånger genom livet.
Jesus säger att vinden blåser vart den vill, det är ett äventyr att leva med vinden. När vi vänder oss till Gud med våra liv så öppnar vi upp för mysteriet, mot ett liv som Gud kan fylla med allt det han har att ge.
Vi ber kort
Kom helige Ande, fyll oss med din kraft, med kärlek och med livsmod. Led oss på vår väg i livet. Amen.
I Nittorp på gospelgudstjänst:
Om man är präst kan man råka på att folk menar att man inte kan tro på sådant man inte kan se eller ta på. Då kan man tänka på det Jesus säger om vinden. Vi ser inte vinden, kan inte hålla den i handen. Vi kan se hur den ruskar om i bladen eller i håret men själva vinden ser vi inte. En osynlig drivkraft.
Då kan man ju säga att vi kan ju i alla fall känna vinden och mäta den och förklara med vetenskap vad som händer. Och så är det ju. För människorna för länge sedan var det ju mer mystiskt. Man kunde se att saker rörde sig och fundera på den osynliga kraften bakom allt.
Och det kommer vi ju inte ifrån nu heller faktiskt. Vi kan förklara vinden (en del av oss i alla fall) men det finns så mycket annat som är märkligt. Vi kan inte heller se en tanke i hjärnan. Vi kan inte se en känsla. Vi kan inte se och ta på kärlek. Och man kan nog förklara tankar med elektricitet i hjärnan och så vidare men jag tror att vi alla drar oss för det. Det bär emot att reducera kärlek, den kraft som skyddar livet och för det vidare, till bara kemiska ämnen i kroppen. Vi vet att det är så mycket mer än så, eller hur?
Jesus talar om vinden i dagens bibeltext. Vi hör vinden blåsa men vi kan inte veta varifrån den kommer eller vart den är på väg. Vi får tänka på att vi är här nu men att vi har ett ursprung som vi inte kan se, varifrån är vi egentligen? Vad märkligt att vi finns här i världen! Och ett mål vi inte kan se. Vart är vi på väg? Slutar det lyckligt?
Det finns mer än det vi ser, det bygger vi hela våra liv på faktiskt. Vare sig man tror eller inte. Men idag får vi ta till oss att Gud hela tiden är med oss, verkar i denna värld och i ditt och mitt liv. Osynligt så att vi kanske bara kan se spåren, effekterna där vinden gått fram, och gåtfullt men verkligt och med kraft.
Och idag när vi får höra och ta del i all denna musik, gospel, sång om evangeliet, om frälsaren, om hur vi får lära känna Guds kärlek till oss genom Jesus och det han gjort och gör, då får vi också ta del av vindens spår. Där Guds Ande går fram märker man det på glädjen, på tröst, på livsmod, på ny kraft, när vi tar till oss evangeliet och när vi förstår att det gäller oss här och nu också. Det är inte bara det att det finns något mer än det vi ser, det finns ett vänligt ansikte, en god vilja, en kärlekens Ande som bär allt i denna värld.
Och till dig som inte alls är ledsen eller tröstad eller som saknar kraft just nu så kan det verkligen vara så också. Tron handlar inte om att det svåra i världen inte skulle finnas eller vara plågsamt men den säger att det inte kommer från Gud. Att vi lider är inte ett tecken på att Gud är långt borta och det får vi veta bestämt för att Jesus också lidit som vi. Han är nära oss i lidandet. Och vi får hålla fast vid honom och lita på att han på ett märkligt vis besegrat allt ont.
När vi känner vinden blåsa ute den här sommaren så får vi låta det bli en bön.
Gud blås med din Andes vind genom mitt hjärta och mitt liv. Blås bort skräp och damm och gör allt nytt, blås in frisk luft, framtidshopp, livsmod, glädje, frid, kärlek till min nästa. Blås mig dit jag ska, till dem jag behöver för att leva, och blås mig till dem som behöver mig. För mig nära Gud, nära livets källa, blås på mina sår till kropp och själ, kom med helande. Blås på mitt hjärta så att det mjuknar och blir varmt på nytt. Blås på mina ögon, mina öron, min hud och öppna mig för skapelsens skönhet, blås så starkt att jag märker det, och så att livet växer i mig. Lovad vare du skaparvind som är verksam genom tid och rum, från urtid till evig tid. Amen
Lämna ett svar