En period med väldigt många begravningar fick mina tankar att vandra. Det blev den här dikten. Hoppas den är till glädje för dig.
Jag är med och begraver kyrkan
lyser frid över grav efter grav
talar med de sörjande
kämpar att finna ord av tröst
Det är svårt
att behålla
ett ungt hjärta
inte själv bli
en gravsten
Vem ska stå
vid mitt eget stoft
kommer det finnas
tro på jorden?
Hur ska det som började
vid en sprängd grav
Sluta?
Jag letar i skrifterna
efter ett ankare
för den som vandrar om natten
till slut kommer
inget annat än ordet
ge liv åt torkade ben
Lämna ett svar