Här är min predikan från igår. Som tur var fick jag hålla den i tre medeltida kyrkor (nåja, den i Nittorp är ju en ruin men ändå) så det funkade fint att tala om korskrank och sådant som du säkert redan läst mycket om på bloggen tidigare. Jag är glad åt hur predikan höll ihop och återvände till bilden av en kyrkobyggnad på slutet. Det överraskade mig själv lite och då blir man ju glad. Hoppas det här kan vara till glädje för dig också:
Söndagen efter midsommar 2018, 11 S Åsarp, 14 Nittorp, 17 Dannike
När den här kyrkan en gång för mycket länge sedan var ny, då såg den inte ut som nu. Det var några få fönster som släppte in en aning ljus i det mörka rummet, man hade inga bänkar att sitta på. Det fanns altaren till jungfru Maria och till platsens skyddshelgon. Och vem som helst kunde inte komma fram hit till koret och altaret för på vägen hit stod ett skrank, en spjälvägg eller liknande som markerade att här det finns en gräns för hur nära det Gud vi människor kan komma. Altaret därinne symboliserar Guds tron och ditåt vänder vi oss med våra böner men Gud är ett oerhört mysterium. Som tur är för oss så är det kristna budskapet ett om hur Gud stiger ner för att komma till oss så att vi kan lära känna honom och så att han kan ta våra bördor och synder på sig själv för vår skull. Så kom prästen ut här genom korskranket och det skulle föreställa det. Så gör våra ortodoxa syskon än idag förresten. Det viktigaste i den kristna tron är nog ordningen, inte att vi måste kämpa oss fram till Gud eller bli värdiga Guds rike eller så utan att Jesus kommer till oss.
Och så var det i templet där den gamle Sackarias var präst. Men ändå mer. Det var så heligt att en enda präst fick gå in en dag på året och tända ett rökelseoffer där. En gång hade det hänt att en präst dog medan han var därinne och då kunde ju ingen gå in och hjälpa honom eller hämta ut kroppen så sedan dess hade de alltid ett rep om benet när de gick in. Det var ganska laddat kan man säga. Och nu var det för enda gången i livet Sackarias tur. Han skulle göra allt rätt, folket stod utanför och bad för folkets välgång och befrielse och så händer det plötsligt att det står en ängel framför Sackarias. Han sade att Gud hört hans bön. Folket bad om frälsning därute, kanske gjorde Sackarias det också, kanske suckade han också över att han var barnlös och det är lite oklart vilken bön Gud egentligen svarar på, kanske båda samtidigt?
Han ska få en son, han ska hete Johannes ”Gud är nådig”. Och denne ska bli stor och till stor glädje. Han ska utföra Guds verk på jorden.
Och sedan kommer fortsättningen ett annat år. Vi ses då. Fast jag kan ju avslöja att det blir som Gud har sagt och lovat, förstås. Fast Sackarias har svårt att tro det. Det finns nog mycket att säga om det, att tro och hoppas på det man ännu inte har sett med egna ögon men tro att det kommer bli så för att Gud lovat. Det är inte så lätta saker att tala om för det här rör vid sådant som ofrivillig barnlöshet, längtan efter barn som man inte får, eller som man av någon anledning inte kan vara med. Sackarias och Elisabet fick ett barn men så är det ju inte för alla. Det är så mycket vi inte råder över.
Guds löften är viktiga genom hela bibeln. Det finns tyvärr mycket som Gud inte lovat oss var och en att vi ska få i livet. Vårt viktigaste löfte att hålla fast vid är det som kommer med dopet, då läser jag Jesu ord ”Jag är med dig alla dagar till tidens slut”. Det ska du hålla fast vid alla dagar!
Men jag tänker att även om det blir som Gud har sagt så betyder det inte att det blir som vi har tänkt. Så blir det verkligen inte för Sackarias. Han är ju en fin och ansedd person, präst i templet och så blir hans son en vilde som lever i öknen och skäller ut alla som kommer dit och kallar dem huggormsyngel (och ändå kommer det tillbaka efter mer!), som blir fiende med kungen men också till stor glädje för han ger alla människor hoppet åter om att Gud är med dem. Så han hedrar sin far och mor får man säga men det är inte direkt som att det blivit som de tänkt sig.
Så är det nog med de små barn som döps idag också. De kommer också att vara till så mycket glädje för sina föräldrar och för andra människor genom livet om de får komma till sin rätt. Man får släppa idén på att de ska bli som en själv eller att man kan styra över deras väg i livet. Så här års är det ju tydligt vad ett litet frö behöver för att växa upp, vatten och sol och näring, (vet ni förresten vad Frej betyder?) och för ett litet busfrö är det ju typ samma sak. Kärlek och kärlek och kärlek, och mat och sömn och skydd och så. För dem så är det ni som är solen, de som grunden till livet kommer från. Man kan ge dem vad de behöver men växten kommer inifrån.
För att komma tillbaka lite till början här så är den människa mycket som den här gamla stenkyrkan en gång var. Därinne i hjärtat finns det så mycket, ett heligt rum, ett okränkbart som man får behandla med respekt. Så är det med barn, så är det med vuxna. Man kanske får titta in dit ibland om man blir inbjuden men man kan inte ta sig rätten att klampa in där, och när man är där nära en annans hjärta, då är man på helig mark.
Var rädd om ditt hjärta, för därifrån utgår livet, så står det i bibeln. Skydda ditt innersta från intrång (det ber vi förresten i dopet, där får vi ta emot korsets tecken till skydd för våra tankar, våra ord och för vårt hjärta, vårt allra innersta och heliga rum) men bevara det rummet och gå ofta dit själv, där kan man till och med möta Gud, Gud kan tala därinne och säga oväntade saker precis som han gjorde till Sackarias. Gud kan säga ”Var inte rädd, jag har inte övergett dig utan är alltid hos dig, jag har goda saker i beredskap för dig, du ska få uppleva att ”Gud är nådig”.
Och andra människor har också Guds helighet inom sig. Liksom alla stora djur, alla små djur, alla mossor, lavar, träd och växter, jord och stenar, vattnet som ger liv åt oss, jorden som bär oss. Behandla allt detta med ömsinthet och respekt, så respekterar du också Gud och dig själv.
Lämna ett svar