Jag har sedan gammalt hållit Mio min Mio högst av Astrid Lindgrens böcker. Nu läser jag dem för barnen och det har nu också läst just Mio min Mio. Och det är verkligen en fascinerande bok!
Jag har mycket att skriva om Mio. Det blev visst en lång bloggpost detta. Jag blir som ett barn på julafton när jag kan få visa på listiga likheter mellan skönlitteratur och den kristna berättelsen så jag kanske blivit onödigt detaljerad längre fram.
Det första som överraskar är kanske ändå det som man inte kunde se som barn. Man kommer inte ifrån att det går att läsa den som att det bara är Bo Wilhelm Olssons fantasi alltihop. Samma sak gäller för övrigt i Pippi eller i bröderna Lejonhjärta eller Nils Karlsson Pyssling eller i Sunnanäng eller många av Astrids böcker. I Mio skulle det ju kunna vara ett väldigt oönskat barn som drömmer om sin pappa som konung i ett sagolikt rike och drömmer sig bort dit. En sådan läsning förstärks av att det finns så väldigt mycket likheter mellan människorna i Landet i fjärran och de som finns hemma vid Tegnerlunden. Och det faktum att berättaren återvänder till tankarna på Benka och fosterföräldrarna i slutet på boken sedan läsaren för länge sedan slutat tänka på dem annars.
Det är något stort hos Astrid Lindgren att hon hela tiden kämpar för barn som avviker på olika sätt. Jag hörde Ylva Eggehorn säga om Jesus att han verkligen märker ut sig genom att så konsekvent lyfta fram barnen, det har han egentligen inga motsvarigheter i hos andra historiska gestalter och det tycker jag om att tänka på. Då tänker jag också på Astrid. Jag har förstått att hennes egen historia där hon tvingades lämna bort sitt eget barn en tid präglat hela hennes författarskap men i så fall är det i alla fall många som kunnat glädja sig att hon fick upp ögonen för alla de barnen.
En annan sak man kan tänka på (jag har ju inte ens kommit fram till det ”teologiska” än) är att det är spännande att jämför Mio med Sagan om Ringen (som visst kom ut samma år enligt vanligtvis välunderrättad källa) och Harry Potter. Riddar Kato liknar på många sätt Sauron. Kanske främst genom att hans borgtorn lyser som ett skrämmande öga i natten eller genom att hans spejare kan likna Saurons ringvålnader. Likheterna med Harry Potter är till exempel att han kommer från en fosterfamilj (som skildras med humor i Potter men mest är dödens trist i Mio min Mio) och att det inte går att uttala riddar Katos namn utan att blommor vissnar och annat läskigt.
Då tänker jag att dessa tre har gemensamt att de har en djupt kristen hjälte. Detta att det är någon som kommer ur en enkel och undanskymd position, utan att någon vetat vem han egentligen är men som i själva verket är den utvalde kämpen. Det är en sån där ödmjuk hjälte som kanske bara kan vara möjlig utifrån en judisk-kristen tankevärld. Om Frodo i sagan om ringen har jag förstås skrivit tidigare, läs gärna det!
Mio min Mios värld är en märklig sagovärld. På något sätt är den tidlös, svärdet som svärdssmidaren smidit för riddar Katos hjärta av sten har han smidit i tusen och tusen år, och lika länge har alla väntat på prinsen som ska komma och besegra honom. Astrid Lindgren tar största tänkbara ord i sin mun och skriver om ondska och kamp och om sorg.
Det är verkligen ett paradis som beskrivs när Mio får komma till sin fader konungen. Det ligger nära till hands att tänka på Edens lustgård där ju Gud kommer vandrande i trädgården om aftonen, likt kungen i sin rosengård.
Innan jag går vidare i de religiösa temata i boken så vill jag säga att jag inte på något sätt vill tvångskristna Astrid Lindgren eller hennes författarskap. Jag har förstått att hon själv var skeptisk till den kristna tron men den kristna tankevärlden var ändå vattnet hon simmade i, inte minst som barn. Den kristna tron är ständigt närvarande antingen som husförhör i Katthult eller i Madickens tankar om Jesu födelse i krubban eller vad det nu kan vara. Astrid bygger sina sagor med de byggbitar hon hade till hands helt enkelt.
Mios fader konungen är en fascinerande gestalt. Ett förkroppsligande av godheten. Vi får också höra att han sökt och sökt ända tills han till slut hittat sin Mio. Till en början är Mio som en förlorad son som gått vilse i främmande land och inte vet vem han är. Sedan blir Mio snarare som Sonen. Den frälsare som alla väntat på. Det står vackert om konungen att även om man hör sorgfågeln sjunga sina hjärtskärande klagosånger i aftonen så känns det inte så farligt ändå när man får vara tillsammans med konungen. Och i svåra stunder påminner sig Mio om sin far (eller så påminner fadern honom?) och om vem han är och så orkar han kämpa vidare.
Men paradiset är förlorat. Riddar Kato rövar bort barnen och får allt som växer att dö. Ser man rätt på det så är det framtiden och hoppet Kato tar genom att ta bort barnen? Det som blir istället är rädsla och sorg. Sorgfågeln ser till att ingen får glömma denna grymma verklighet (kanske är det ändå sorgfågeln som är den tredje personen i någon slags treenighet i berättelsen?).
Mio förstår att det kommer an på honom. Med Miramis och Jum-Jum får han bege sig till landet utanför. han tvekar i en scen som starkt påminner om Getsemane men han fortsätter och trotsar sin rädsla och hopplöshet. Han har som tur är ”brödet som stillar hunger” och får dricka av ”källan som släcker törst” vilket ju återigen är ganska arkaiskt språk men också väldigt kristen symbolik med nattvarden och dopet nära till hands i tankarna.
Teologiskt talat så framstår Mios resa som en ”kenosis” likt Jesus får han lämna sitt rike och tränga längre och längre in i mörkrets rike (och landet utanför är verkligen väldigt mörkt och dött) ända tills han kommer fram till Kato.
Det är ett framträdande drag att Kato är så väldigt rädd för detta lilla barn som kommer för att möta honom. Han skickar alla sina spejare efter honom och det ser ut som att han håller på att vinna. Mio går (typ, han sitter i alla fall i hungertornet) genom död för att möta honom i strid och segrar.
Det är också framträdande att ingen tycker om Kato. Inte ens hans hantlangare. Inte ens han själv. Han lider av sitt stenhjärta i kroppen. Stenhjärtat kan ju nästan inte komma någon annanstans ifrån än från Hesekiel 11:19 i bibeln: ”Jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött”. Kato ger också sina tjänare sådana stenhjärtan får vi veta. Antingen det eller att de får hungra eller sörja för evigt.
Kato dör och världen får liv på nytt. Det blir en återfödelse av det döda landet utanför eftersom all ondska utgått från Kato. Det är en god teologi att frälsningen också innebär återställande av det goda som ska råda.
Mio besegrar förstås Kato, som profeten sagt. Eller åtminstone som man sjungit i tusen och tusen år. Och han blir också som Kristus som kommer ur graven med de befriade fångarna därifrån. Och så är landet i fjärran plötsligt utan skugga.
Vad säger du om Mio min Mio? Skriv gärna och berätta!
Lämna ett svar