Samarinets ursprung

Min predikan från i söndags, nu på bloggen!


Den barmhärtige samariern!

Här är min predikan från igår. Mest om den barmhärtige samariern och lite om Kain och Abel. Nu var det nog så att jag höll mig ovanligt lite till manus utan svävade ut mer i vad jag hört rabbinen säga om detta men så här kunde predikan i alla fall ha låtit.

Det hela började för övrigt med en ordvits/gåta som ledde in på ordet SAMARIN. Jag måste credda Hans-Olof Martinsson för den för det var ju lånat rakt av från honom. Den går inte att återge här riktigt men ni får tänka er att den var rolig 🙂

Hoppas detta kan vara till glädje för dig!

 

13 efter tref 2018, årg 1, medmänniskan

Börja med blädderblocksordvits. RIN-MASARIN-SAMARIN

Samarin är ju medicin för magen eller hur? Den heter väl så för att den hjälper magen och så. Precis som samariern i Jesu liknelse. Det är en otroligt välkänd liknelse, samma gamla rin som vanligt kanske? Det är i alla fall också en av Jesu viktigaste liknelser så vi får ta en titt till på den.

Vet ni vad Samarierna var för några? De dyker upp ibland i bibeln, framförallt i den här liknelsen och i Jesu möte med den samariska kvinnan som är ute och hämtar vatten mitt på dagen i hettan.

Historien går tillbaka ända till den tiden då det judiska riket blev delat i två delar, norr och söder. I Norr var Samaria huvudstad och i söder Jerusalem. År 722 kom en arme från det stora assyriska imperiet till nordriket Israel och erövrade det och förde bort en massa människor i fångenskap. De försökte ta sydriket Juda med men lyckades mirakulöst nog inte. Och samtidigt som assyrierna förde bort en massa folk så förde de också dit folk från andra områden de erövrat och blandade om lite, som ett sätt att göra så att ingen kunde samla sig till uppror, söndra och härska.

Tiden gick och även de i sydriket hamnade i exil i Babylon och när de äntligen kom tillbaka så ville grannana i samarien hjälpa dem att bygga upp sitt tempel igen men det blev kalla handen. Judarna ville inte ha med samarierna att göra, det tyckte att deras kultur hade blivit uppblandad och religionen var inte renlärig. De hade visserligen de fem moseböckena men inga andra texter ur bibeln och så hade de eget tempel och andra seder. Sedan var fiendskapen i gång och den ökade. Till slut kom judar och förstörde samariernas tempel. Det var inte så att man tänkte att samarier skulle stanna och hjälpa, man trodde att om man reste genom deras land så kunde man själv få stryk.

Så på Jesu tid hade man inte kallat någon medicin för samarin, kanske om det var ett gift. Men så har samarier fått en helt annan klang för oss genom tiderna. Det är ju så med främmande folk att har man väl lärt känna någon från syrien eller somalia eller afganistan så byts de där generella fördomarna mot en verklig person som man mött och så får den bli representanten för hela gruppen. Nu känner vi till några samarier från nya testamentet som är kända för sin medkänsla eller för sin svåra brottning med livet (hon vid brunnen) och då blir det det vi förknippar med gruppen.

Det finns förresten 700 samarier kvar idag. De har inte lyckats med att bevara sin kultur när de spridits över världen och i Israel har de blivit färre och färre men en liten grupp finns det.

Några intressanta saker att tänka på innan vi ser på själva liknelsen:

Jesus bemöter den där som söker upp honom genom att både vara glasklar med vad bibeln säger och samtidigt OCKSÅ tvinga honom att tänka och ta ställning själv. Hur lyder lagen frågar han? Älska Herren din Gud, och din nästa som dig själv. Det var rätt svar säger Jesus. Gör det. Lev så. ”För att visa att han var rättfärdig” så frågade mannen vidare. (han ville väl visa sig duktig kan man tänka, eller visa att han hänger med i de aktuella lagdiskussionerna. Vem är min nästa? Och nu svarar Jesus med en berättelse. Det är tydligen samtidigt så att det är klart och tydligt vad bibeln säger på ett sätt men på ett annat sätt så är det tänkt att vi ska fundera och meditera över orden och låta dem mogna i oss så att vi får fundera på vad de verkligen innebär för oss. Så funkar faktiskt bibeln i stort och så är det med Jesu svar. Varför svara enkelt när man kan svara på ett sätt som tvingar någon att tänka?

Det man kanske inte riktigt förstår som var glasklart om man var bibelsprängd jude är att deras samtal krokar i en debatt om några bibelord i tredje mosebok 19:18. Det är det so, Jesus citerar nämlingen. ”Älska din nästa som dig själv”; och där står det i samband med att ta hand om sina landsmän, så det fanns en debatt om vilka som menades med att älska sin nästa, var det den egna gruppen som menades. Men genom sin berättelse visar Jesus att i Guds ögon är alla människor ens nästa. Det kommer faktiskt också lite längre ner i 3 mos 19, där står det om att älska sin nästa igen, och då i samband med invandraren som kommit till ens land.

Kanske vill Jesus säga att det inte alls är någon teoretisk fråga det där med medmänniskan, inte en fråga om vad vi skulle säga för fint om allas lika värde utan om hur man sedan lever. Kärlek är vad man gör. Och så blir ju kontrasten så stor när prästen och leviten inte ens uppfyller det där med att älska sin nästa som är deras landsman medan samariern älskar främlingen.

Det står ju också om Kain och Abel. De första människornas barn som inte kan hålla fred med varandra. Det är som en upprepning egentligen av det där med Adam och Eva i lustgården. Man får inte se till någon orm men en ond tanke får grepp om Kain, avunden. I onödan verkar det för Gud har verkligen omsorg om Kain även om han av någon anledning föredrar Abels offer. Gud varnar Kain för att fortsätta på den väg han är på väg att slå in i, Kain står inför ett val precis som Eva och Adam: ska jag lyssna på Gud och följa det han säger är gott eller ska jag försöka mig på själv att avgöra vad som är gott och ont för mig själv? Kain gör det onda och precis som Adam och Eva drevs ut ur paradiset så drivs han ännu längre österut. Till landet Nod, vilket låter som det hebreiska ordet för ”flyktig”, nad. Han blir än mer hemlös än de redan var där utanför paradiset.

Och man kan tänka sig att de där som möter den slagne mannen ställs inför ett lite lite liknande val. Guds vilja eller det jag just här och nu tycker blir bäst för mig. Väljer man den vägen leder den längre bort från att vara sig själv och längre bort från Gud.

Det där är lite grann som jag har tänkt på men det finns nästan oändligt att tänka på i dessa texter.

Jag kan inte tala om samariern utan att vända på den på slutet. Det är gott att vi ska ta hand om vår nästa men kristen tro är inte goda livsråd utan goda nyheter om oss och Gud.

Den slagne mannen är också Kain. Eller alla andra Adam och Evas barn, du och jag. Som åkt på de törnar vi får i livet här utanför Eden, i främmande land där guds vilja inte råder. Som fått sår av sådant andra gjort mot oss, som fått våra hjärtan förhärdade av hur vi valt att göra mot andra. Som inte själva kan lyfta oss i håret och vara goda medmänniskor. Det är frestande att läsa berättelsen som att jag bara är den som ska vara duktig och ta hand om folk men så ser ju livet inte ut. Vi lurar oss själva om vi tror så. Synden lurar i oss och lurar oss och vi kan inte råda över den. Inte själva.

Men så kommer hjälpen från oväntat håll. Från Kristus som vill bli inblandad i våra liv sådana som de ser ut på riktigt. Som inte vill lämna oss i elände utan föra oss i säkerhet, påbörja vår läkning. Betala priset själv för att rädda oss. Kyrkan, gemenskapen kring honom är värdshuset där vi får tillfriskna, tillsammans med andra sjuka, det är väl därför som även kyrkan ser ut som den gör. Och han är besluten att hjälpa oss tills vi är helade.

Låt oss påminna oss om det genom att stämma in i kyrkans tro.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.