Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Kyrkan och psykisk ohälsa

Via podcasten från Bibeln idag har jag fått höra att i en undersökning där unga tillfrågats vad de skulle önska att kyrkan talade om så toppade inget av de ämnen som kyrkorna hade gissat skulle göra det utan: psykisk ohälsa.

(Jag vill lägga in en liten parentes här för att säga att de flesta ungdomar för det mesta mår bra, förutom det som hör tonårens utmaningar till, jag vill inte vara med och hetsa fram undergångsstämning men ämnet är viktigt oavsett!)

Det har jag funderat mycket på sedan jag hörde det. Det innebär alltså att detta är ett ämne som personligen berör eller oroar de flesta ungdomar idag. Och jag har nog aldrig talat med ungdomar om det. Jag brukar tala lite om självmord när jag talar om döden med konfirmander men annars inget.

Jag har också funderat mycket på vad den kristna tron har att säga i ämnet. Man kan lätt dra sig för att tala om det eftersom det är så väldigt komplicerat och utanför mitt (och kanske ditt) kunskapsområde. Det närmaste jag kommit är att jag blivit varnad för att själavård människor med psykisk sjukdom för då finns det risk att ställa till det.

Men det jag tänker nu är att psykisk ohälsa verkligen inte är detsamma som att man har psykisk sjukdom och då släppte oron för att blanda sig i ganska mycket. Då är vi tillbaka i sådant som de flesta av oss kan relatera till och hjälpa till i (säg nu ifrån om du tycker annorlunda). Människor som har ångest eller bär på olika mentala bördor som gör livet svårt, det vet vi ju egentligen ganska väl vad som behövs då?

Man behöver någon att tala med där man inte måste låtsas att allt är bra. Man behöver bli behandlad med omtanke men inte som en stackare som inte klarar nåt. Man behöver få veta att det är normalt att må dåligt och inget att skämmas över (skam löser som bekant inte många problem men förvärrar däremot väldigt många). Där kan vi försöka vara med.

Det ger hopp att möta medmänniskor och bli sedd. Den kristna tron på Guds nåd kan också vara en resurs men kan ärligt talat också röra till det också, i alla fall i en del kristendomstolkningar. Det är alltid bra att i första hand vara en medmänniska och inte tro att man är den som ska kunna lösa allt åt någon annan.

Jag tror jag ska tala ganska mycket med mina nya konfirmander om detta.

Vad tänker du om kyrkan och psykisk ohälsa? Skriv och berätta!

 

Kommentarer

8 svar till ”Kyrkan och psykisk ohälsa”

  1. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    Håller helt med, psykisk ohälsa, i alla former och i alla åldrar, är en mycket viktig fråga för Kyrkan att engagera sig i. Och det finns ingen quickfix, bara långsamt och mödosamt arbete och en insikt att folk måste få må dåligt och tala om det utan att mötas av en påklistrad ”det blir nog bra” attityd.

  2. Profilbild för rosa
    rosa

    Jag har haft pyskisk ohälsa fast mer i form av skada än ohälsa. Det en diakon gjorde för mig var att ta birt skmen runt det så jag på mycket lång sikt vågade söka privat hjälp, började fotabilder om det, måla med mera.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Ja att ta skammen ur vad man varit med om och hur man mår är nog bland det viktigaste.

  3. Profilbild för Lena P

    Jag håller med! Och det gäller vuxna så väl som ungdomar. Jag tror att vi pratar för lite om livets svårigheter idag. Många saknar en gemenskap att tillhöra, och vi behöver alla bli sedda, respekterade och lyssnade på.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Förstås gäller det vuxna med. Jag hade ett samtal om det här med de äldre på dagledigträffen för ett tag sedan och det man kan tänka på efteråt är att det är mycket lättare att tala om det när det gäller ungdomarna för då får man själv ställa sig utanför det hela på något sätt.

  4. Profilbild för rosa
    rosa

    Oj ska stå skada istället för sjukdom

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.