Jag har ju skrivit både om mossornas och svamparnas spännande liv här på senaste tiden. Nu får det vara dags att avsluta sviten med de fascinerande lavarna!
Lavar är alltså såna där vita eller svarta tussar som sitter i träden om luften är ren, eller klistrade på stenar så de nästan ser ut att vara del av underlaget. Eller sånt man har i adventsljusstaken och i värsta fall kallar för vitmossa.
Jag vet inte om man riktigt visste vad en lav var när jag hade biologi i skolan, jag känner hur som helst inte igen det jag nu har läst. Vet ni vad en lav är?
Det är riktigt fascinerande. En lav är en svamp som lever i symbios med en alg eller en cyanobakterie. Symbiosen innebär att de två organismerna fungerar som en enda. Inne i kroppen, som trots allt är någon sorts svampkropp sitter en massa alger eller bakterier och sköter sin fotosyntes. De ger på olika sätt fördelar åt varandra. Algerna eller bakterierna kan man även hitta separat men det är en hel massa speciella svamparter som bara kan leva om de får hänga ihop på detta sätt.
Lavarna väcker respekt genom att kunna klara av livsmiljöer som inga andra växter klarar. De tål såväl kyla som uttorkning bättre än många andra. Bara det kommer någon regnsvätt ibland så fortsätter de sitt långsamma liv som de fått ställa på sparlåga. De växer kanske bara någon millimeter om året men bara miljön är stabil (vilket den tyvärr sällan är nuförtiden, lavarna är i regel väldigt utsatta för klimatförändringar i det stora och i det lilla) så hänger de i länge.
De växer direkt på en rad olika underlag som levande eller dött trä, stenar eller barmark och många arter fräter på underlaget så att de långsamt kan luckra upp sten eller annat så att andra arter kan ta vid senare.
Om man är lav och hälften svamp, hälften alg är det ganska komplicerat att fortplanta sig. Det vanligaste verkar vara asexuell förökning, till exempel genom att du kommer och trampar på de torra lavarna så att de går sönder och de trasiga bitarna ibland lyckas få fäste på ett nytt ställe. Ska de föröka sig sexuellt så gör de det som svamparna, pytsar ut svampsporer genom små hål i kroppen och sprida dem för vinden. Men sedan kan de bara hoppas att sporerna ska lyckas träffa en alg någonstans därute och slå sig ihop för en ny symbios.
Lavar är som sagt väldigt tuffa mot väder och vind men de tål inte ett förändrat klimat särskilt bra och inte heller utsläpp. Jag har hört sedan gammalt att där det finns skägglav i träden, där är luften väldigt ren. Många lavar lever alltmer trängda i takt med att skogsbruket och klimatförändringar gör livet svårt för dem.
Ta en noga titt på den där gråa stenen bredvid dig, den där gråa fläcken på stenen kan vara något som lever! Och ta ett extra djupt andetag varje gång du ser en skägglav. Och var varsam när du trampar runt i torra lavmarker, det har tagit lång tid för dem att bli så stora! Låt även dessa små fina kryptogamer påminna dig om att världen inte finns här bara för din och min skull. Gud gläds också över lavens långsamma liv.
Vad har du för relation till lavarna? Skriv en rad och berätta!
Lämna ett svar