Jag har återkommande ända sedan 2014 skrivit om Brené Brown och hennes böcker om skam och konsten att leva ett gott liv. Jag har haft stor behållning av hennes böcker (särskilt kanske ”mod att vara sårbar” som handlar om skammens makt över våra liv, här skriver jag om den). Jag tycker att det hon skriver passar väldigt bra in på ett kristet förhållningssätt på livet (särskilt hur Jesus agerar i olika sammanhang) och på egen erfarenhet.
Nu har jag läst ”Resa sig stark” som kom ut för några år sedan men jag har läst den väldigt långsamt. Jag fick den samtidigt som ”Hjälten med tusen ansikten” som jag skrivit om här tidigare. Hjälten med tusen ansikten nämns faktiskt i boken! Det handlar då om mytens kraft och lustigt nog hänger myternas berättelser, liksom pixars animerade filmer ihop med vad som gäller för oss när vi ska repa oss från motgångar och svårigheter. Det ligger mycket vishet i de gamla berättelserna och de handlar ju just om hjältar som övervinner svårigheter.
Brown delar som vanligt med sig av olika delar från sin egen livsresa för att belysa det hon skriver men hennes teser är byggda på stora mängder kvalitativa intervjuer så teorin är grundligt förankrad i verkligheten. Verkar vara ett spännande sätt att forska. Hur som helst är det lätt att känna igen sig själv och hur det går till när jag tacklar egna motgångar och känna igen mönstret i det.
Brown tycker att vi med fördel kan se på det vi är med om som berättelser. När vi drabbas av motgångar som knäcker oss så har vi till en början svårt att riktigt se vad vi är med om. Det ligger nära till hands att vi väljer en förenklad sanning. Om vi bråkar med den vi lever med och inte känner till vad som ligger bakom (dålig dag på jobbet eller vad det nu kan vara) så fyller vi i luckorna i det vi inte vet själva. Och det gör vi i regel illa. Då får våra rädslor och vår skam fritt spelrum. Bråket beror kanske på att hon inte älskar mig egentligen? Eller på att jag är en värdelös person som bara är till belastning för henne? Chefen kanske kommer med negativa besked för att han är ute efter att göra livet svårt för just mig? För att han vill ha bort mig? Så kan man hålla på. Om vi har misslyckats med något ligger det nära till hands att det blir sant för oss själva att vi själva är misslyckade och att alla nog hatar mig för att jag ställt till det så.
Och som följd funderar man förstås på hur man bäst ska svara mot det som händer. Ska jag gå till motattack på min partner och såra tillbaka? Ska jag gömma mig och aldrig visa mig där igen?
Det man ska göra i det läget enligt Brown är att göra ett första utkast till sin berättelse. Hon menar det bokstavligt. Skriv ner det som en berättelse. Så osminkat som möjligt, så som du uppfattar det just nu i känsla och tanke. Ju ärligare desto bättre. Så får man liksom ordning på tankarna och känslorna. Ett skitdåligt första utkast helt enkelt.
Sen gäller det att ta ett steg tillbaka. Stämmer verkligen det här? Vad finns det för andra möjliga anledningar till att det blev som det blev? I fallet med sin fru så kan man samla mod till sig och säga något i stil med ”När du fräste till åt mig så kom min berättelse om det att handla om att du är trött på mig och tycker jag är en dålig make, vad säger du om det?”.
Det där är förstås ett svårt steg att ta för det kräver att man gör sig sårbar och inte låter skammen tvinga oss till tystnad. Brown har skrivit mycket bra om skamtålighet tidigare och allt det här bygger på att man övat sig i att hantera skam av olika slag.
När vi tittar noga på vårt utkast så stämmer det förmodligen inte. Att min fru höjer rösten betyder nog inte att hon inte älskar mig längre även om min rädsla vill få det till det. Att chefen motarbetar mig kan förstås vara sant men det betyder hur som helst inte att det är sanningen om mig att jag är en värdelös person som förtjänar att behandlas illa. Vi får brottas med den där berättelsen om oss själva.
Och sedan får vi se till att berättelsen får ett bra slut. Inte ett där vi reagerar utifrån vår rädsla eller en känsla av att vara förminskad utan så långt det är möjligt utifrån de vi egentligen är. Historien med frun kanske är slut där och bara slutar i att vi är ett par som får gå igenom medgång och motgång tillsammans men älskar varandra oavsett. Historien med chefen kanske slutar i att jag får hitta de klokaste möjliga sätten att sätta gränser och gå emot. Det viktiga är att vi själva är berättelsens hjältar som inte slutar nere i att vara knäckta.
Sen gäller det att öva sig i detta. Göra det till en vana att repa sig så här från stora och små motgångar. Stå för sin berättelse, beräkna vad som står på spel, brottas med hur det egentligen ligger till och stå för sina misstag. Komma tillbaka upp på banan tills man faller igen.
Det här var min väldigt korta sammanfattning. Läs gärna boken. Den är å andra sidan lite onödigt lång (om amerikanska böcker ofta är) men det finns mycket att tänka på där.
Har du läst boken? Skriv gärna en rad i så fall?
Lämna ett svar