Häromdagen fick jag rejäla mothugg av min pappa när jag skrivit i söndagens blandade tankar att mina barn är mer insyltade i kyrkan än jag själv var som barn. Och jag får ge honom rätt i att jag verkligen blev ordentligt planterad i den kyrkliga myllan tidigt. Jag tänkte att det kanske kan vara av intresse att jag skriver något om hur jag själv hamnade i kyrkans gemenskap.
Det började förstås på sätt och vis den 13 juni 1982 då jag döptes. Men jag kan inte tro att jag förstod så mycket då. Jag kan lite vagt minnas när jag gick i barntimmar som femåring och att vi ibland var med i söndagsskola i missionskyrkan. Sedan kom jag med i det som då hette Ansgars (numera svenska kyrkans unga men på den tiden hade det mer scoutig framtoning) där jag i stort sett varit medlem sedan dess. Jag följde min storebror i spåren och tyckte det var väldigt roligt där. Framförallt när man fick sova över på kyrkans gård och ännu bättre när övernattningarna började vara utomhus. Jag kommer ihåg ledarna jag hade och hur mycket jag såg upp till dem. Jag kommer ihåg sångerna vi sjöng och så men i grund och botten minns jag nog mest en känsla av att det var tryggt och vänligt på Ansgarsgården i Ulricehamn där vi var. Jag antar att jag lärde mig en hel del bibelberättelser men med kunskaper är det ju så att det är lite svårt att minnas ibland exakt när man fick dem.
Nu har det ju fallit sig så att jag återvände till Ansgarsgården för några år sedan då vi flyttade tillbaka till Ulricehamn och jag fick gå på öppen förskola där med mina egna barn. En gång när barnen lekte bra på egen hand smög jag nerför trappan till andaktsrummet i källaren. Lukten var densamma, Jesusstatyn i trä var densamma. Det var verkligen en ganska stark upplevelse för mig att återse platsen med vuxna ögon. Då hade jag inte varit där sedan någon gång på gymnasiet tror jag. Så här såg det förresten ut:
Mina minnen från andakterna som alltid avslutade träffarna är ganska tänkvärda för mitt nuvarande prästjag. Jag kommer livligt ihåg att vi larvade oss på olika sätt med dynorna man skulle sitta på på golvet. Jag kommer ihåg att vi fick önska sånger i sånghäftet. Men jag kommer inte ihåg något över huvud taget som sades på andakterna. Jag har hört efteråt att vi läste ur den och den boken men jag måste ha slutat lyssna vid första orden i så fall. Kanske var det mäktigt och spännande nog att sitta i andaktsrummet och se på ljusen?
Det där påminner jag mig om ibland. Det är så mycket som vi hör som vi glömmer igen men den som sade det kommer vi ofta ihåg. Och hur sammanhanget var runtomkring, om det var tryggt och mysigt att vara där.
Barnets tro fungerar kanske på sätt och vis annorlunda än en vuxens. Åtminstone i att livet som barn är så självklart, man känner inte till något annat än det man lever uppe i. Trons värld hängde liksom ihop med allt annat på ett enkelt sätt.
Min mor och far skötte sig för övrigt bra med att lära oss be aftonbön och sådant och tog med oss på familjegudstjänster. På mellanstadiet var pappa kyrkvärd i Ulricehamn och då var jag som jag minns det ganska ofta med honom och delade ut psalmböcker och räknade kollekt. Man får nog säga att jag tidigt var på relativt många vanliga ”vuxengudstjänster” också.
Kanske är det läge att följa upp med något om nästa steg på vägen och hur det blev när barnatron skulle bli en tonårstro? Säg till om du tycker det skulle vara intressant i så fall.
Har du själv en barndom i kyrkan eller har du kommit i kontakt med den senare? Skriv en kommentar och berätta! Det här är jag mycket nyfiken på!
Lämna ett svar