Rättfärdighet är ett ord vi nog sällan använder.
Om vi alls tänker på rättfärdighet så är det utifrån att det låter pompöst och skenheligt om människor. Som någon som är moraliskt oförvitlig. Men vi vet ju att ingen är det egentligen så då måste den som utger sig för det vara rättfärdig vara en hycklare.
Men i bibeln är rättfärdighet faktiskt inte en egenskap, utan något man är i relation till andra. Olika sorters relationer ger olika innehåll till vad det innebär att vara rättfärdig. En rättfärdig affärsman lurar inte sina kunder utan handlar hederligt med dem, en rättfärdig domare är opartisk och behandlar alla lika inför lagen, en rättfärdig vän ställer upp, en rättfärdig förälder finns där för sina barn och både sätter gränser och tröstar och förlåter. Att vara rättfärdig betyder alltså att stå i rätt förhållande till olika slags medmänniskor.
Och i relation till Gud är man rättfärdig om man vänder sig till Gud med tro och tacksamhet och strävar efter att följa hans vilja gentemot vår nästa. Det är inte moralisk fullkomlighet som är grejen egentligen utan detta att Gud är den som ska ha vår tillbedjan, snarare än allt annat vi kan vilja göra till gud i vårt liv. (Sedan är det i och för sig samtidigt så att lydnaden mot Gud och hur vi handlar mot våra medmänniskor inte går att riktigt skilja åt så det ingår på något sätt indirekt).
Vad är det då för Gud att vara rättfärdig? Egentligen två saker samtidigt. Gud är hela världens Herre. Världen är hans. Han har ansvaret för att rättvisa och fred ska råda. Men det gör det ju inte alltid! Då måste Gud vara som en domare, en som sätter gränser för det onda och inte låter det fortgå, eller hur? En som skyddar de svaga från de onda.
Men Gud är också den som ska stå för godhet och förlåtelse, som har slutit förbund med människan och lovat att inte utplåna oss för våra synders skull, med Noa, och sedan med sitt folk genom Mose. Gud hamnar i ett knepigt läge. Lite samma problem som en förälder kan känna igen sig i. Att ha ett barn är att både försöka stoppa barnets själviskhet och elakheter från att drabba andra, och samtidigt måste man vara den som tröstar och tar barnet i famn. Föräldern måste gå före i försoningen och ta initiativ till den eftersom hon eller han är större. Barnet kanske tar förmaningen så hårt att det tvivlar på att förälderns kärlek finns kvar och då måste man visa den på nytt.
Det där är en knepig balansgång redan för vanliga föräldrar att få till riktigt men att vara Gud verkar ju ännu värre. Hur ska Gud kunna handla rätt mot hela sin skapelse? Som domare och samtidigt som den som förlåter och upprättar?
Det här är bakgrunden till de olika försoningsläror som finns i den kristna teologin. Till exempel i att Gud visar allvaret i synden och ondskan genom att själv dö på korset i Jesus Kristus. Det är ett oväntat sätt för Gud att lösa ett omöjligt problem. Och riktigt riktigt kan vi kanske aldrig förstå vad som hände där. För den kristne blir det i alla fall ett tecken på att Gud är helt emot det onda och samtidigt helt överlåten till att älska och rädda oss.
Det var en liten skiss av vad rättfärdighet är i ett mer bibliskt perspektiv gentemot vad vi brukar tänka att det betyder.
Hur klingar ordet rättfärdighet i dina öron? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar