Jag har ägnat en hel del bloggposter och predikningar för den delen till att titta närmare på och förundras över mossor och svampar och lavar. Men jag har några andra märkliga insikter från växtlivet som jag måste dela med er också.
Nu handlar det om träd. Egentligen handlar det väl om alla gröna växter men jag tänker i synnerhet på träd eftersom de är så stora. En del kan ju vara verkligt massiva och väga många ton.
Det märkliga är detta. Trädet har blivit till av endast luft och ljus. Och vatten förstås. Av det som knappt verkar vara något alls har det blivit ett helt träd. Jag har på något sätt länge tänkt mig att trädet består av något ämne som sugs upp av rötterna men så är det ju inte. Rötternas jobb är att tillföra en väldig mängd vatten (och lite småmängder av annat som träden behöver) men sedan är det fotosyntesen i myriader av gröna blad som suger upp kol (koldioxid) samtidigt som de solar sig i solens ljus. Och så bildar de massor av trämassa. Trädet består ju till allra största delen av kol och detta kol kommer från luften. Ett träd är på sätt och vis omvandlad luft. Och sol. Och vatten.
Jag har varit inne på det tidigare, för många år sen skrev jag om att ”allt liv kommer från solen” och om att när vi eldar ved är det solens värme vi känner. Det är bara det att den släpps loss med längre eller kortare tids fördröjning.
Om vi nu ändå är inne på träden så tycker jag det är spännande att under naturliga omständigheter så kan en vanlig tall ha bortåt 1000 års livscykel. Först kan den växa under flera hundra år och sedan kan det ta flera hundra år för det stenhårda och impregnerade träet att luckras upp, brytas ner och försvinna.
Det där skapar för mig en vördnad inför världen vi lever i. Vi får förstå att det bara är till en liten del som världen är människornas värld. Trädet fanns där när jag föddes och står kvar när jag har dött, bara det får vara ifred. Och då har vi inte ens börjat tala om stenar och annat som lever verkligt långsamt. Världen bortom människan är för mig en öppning mot det heliga och mot skaparens undflyende leende någonstans bakom alltihop.
Det är också en källa till stor sorg när vi förstör den här världen i så hög hastighet. Jag tror verkligen att det är som ekofilosofen Rolf Olsson en gång sa att vi måste leva nära naturen för att det vi älskar och känner tar vi hand om bättre.
Lämna ett svar