Här är de betraktelser över sorgen och hoppet som jag höll i församlingens minnesgudstjänster i helgen. Det är saker som jag talar starkt åtminstone till mig själv så jag hoppas de kan vara till tröst och glädje för dig också.
Betraktelse nr 1: Så nyligen
Jag läste en bok för en tid sedan. Den handlade om ett litet kloster i Amerika och de som kom i kontakt med det på olika sätt. En av huvudpersonerna var en kvinna som hade förlorat sitt barn alldeles för tidigt. När hon mötte en munk i klostret för första gången så var hon förstås nervös och undrade vad de var för ena där, och hon hade inga planer på att berätta något personligt om sig själv. Över huvud taget var det svårt att prata om sorgen efter sonen, den klarade hon nästan inte att tala med någon om och det var heller inte många som vågade föra det på tal. Men på något sätt så kom samtalet ändå att leda in i det. Munken fick förstå att hon förlorat sin son och han uttryckte sin medkänsla, frågade efter hennes barns namn. Sedan kom det jag tyckte var så fint. Munken frågade hur länge sedan det var som han dött. Kvinnan var ju tvungen att svara men hon tyckte det var pinsamt, det kändes som om många brukade tycka att hon borde kommit över sorgen vid det här laget. ”3 år” svarade hon. Och tänkte sig att nu kommer han svara ”jaså så långt tid, då är det väl inte så farligt nu” men istället sa han. ”Så nyligen, det måste vara svårt för dig”. Och kvinnan drog en suck av lättnad.
Dessa dagar är vi många som låter tankarna vandra i sorgens landskap. Här är många som förlorat en nära anhörig under det gångna året. Det är fortfarande nyligen. Själen följer inte almanackan utan behöver tid. Själen är på många sätt tidlös, där har vi alla tider och åldrar inom oss. VI tänker kanske också på andra förluster vi gjort, en del kanske för väldigt länge sedan. Sorg är egentligen inte något som går över. Smärtan kan minska över tid, särskilt om man får lov att kännas vid den, men saknaden finnas kvar.
Jag har lärt mig att det ofta kan bli tyst om en som dött. Man kan bli rädd att tala om personen. Kanske som med kvinnan i berättelsen att man inte vågar tala med de närmaste om honom eller henne. Man tar nog fel i det tror jag. Det kanske stämmer att man inte så gärna vill tala om döden eller en svår tid på slutet, det kan vara så olika för oss. Men man vill ju gärna fortsätta att tala om den den som dött. Få dela minnen med någon, få höra om att andra också saknar den jag saknar. Och även om man inte klarar att tala om sorgen så gör man ju det ändå när man talar om minnen av sådant man gjort och delat. Det är svårt att vandra ensam i sina minnen och känslor, bara en liten stund där man får vara två om det kan vara väldigt värdefull. För som den gamle predikanten Frank Mangs sa ”när sår läggs till sår, sker helande”. Inte genast men en liten aning i taget. För tiden är inte som vanligt i sorgen. Den är sy nyligen.
Betraktelse II: Hur stor är natten?
När man ser mörkt på livet, när man inte känner hopp. Då kan man tycka att natten är så stor. Kanske större än dagen och ljuset. Bildligt talat alltså.
Då tänker jag på att jag faktiskt vet hur stor natten är. Jag har sett en uträkning en gång. Men det börjar med gamla ord av Hjalmar Söderberg, ur Doktor Glas tror jag. Han skriver om natten:
”Det är den smala koniska skuggan av vår lilla planet. En spetsig kägla av mörker i ett hav av ljus”.
För så är det ju. Det är natt här när vi är på den sida jorden som är vänd från jorden. Natten är jordens skugga. Och jordens skugga är inte oändlig. Solen är så stor och jorden så liten att skuggan bara är som en strut bakom jorden. Runtom badar allt i ljus. Söderberg skriver:
Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden.
Andrev Walden, en journalist har räknat ut hur stor den där skuggan är. Den är förstås väldigt stor. 1,4 miljoner kilometer, 3,6 gånger avståndet till månen. Vill man veta volymen så skulle den rymma 97 miljoner miljarder globen (5,8×10^22 kubikmeter).
Runtom finns ett hav av ljus från solen som når allt som inte skuggas. Egentligen når ju ljuset oändligt långt ut i kosmos men bara inom vårt solsystem är dagen 6 och en halv miljon miljarder gånger större än vår natt.
”Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden”.
Man kan undra vad det här har med något i våra liv att göra. För mig är det en påminnelse om något jag tror på men som kan vara svårt att hålla fast vid när mörkret verkar stort. För flera tusen år sedan skrev profeten Jesaja om när det överallt råder nöd och mörker, en ångestens natt utan ljusning. Sen skriver han:
”Men natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.” (Jes 9)
Ljuset är och kommer alltid att vara större än mörkret. Mörkret är bara skugga medan ljuset ger liv åt allt i vår värld. Gud är större än alla destruktiva krafter. Den Jesajas profetia pekar mot (vi brukar läsa den vid jul) är den om vilken det också står:
”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” (Luk 1)
Den kristna tron förnekar inte hur mörkt och svårt livet kan vara. Det vet vi alla alltför väl. Och den säger inte heller att vi ska kämpa oss ut ur skuggan själva. Vi har ju till och med vår egen skugga var och en, mörka sidor som finns inom oss och som Men att Gud kommit till oss i Jesus Kristus för att bringa ljus i mörkret. Genom att dela mörkret med oss och vara vårt ljus. Tända hoppets ljus för oss genom sin uppståndelse från de döda.
Bibelns slut talar om en ny himmel och en ny jord där det varken finns mörker eller natt. Herren Gud ska bo bland människorna och vara deras ljus. Om det är svårt att förstå och föreställa sig så kan man nog ta det lugnt för det är ju bildspråk för att säga att det som plågar oss nu det ska inte för evigt bestå. Sorg och smärta och ångest ska vika för morgonens ljus. Hur stor natten än är så har den en gräns. Omkring den finns ett ljushav och rymden är oändligt full av gnistor av ljus.
Lämna ett svar