Det har ibland debatterats flitigt kring patriarkala Gudsbilder i svenska kyrkan. Bland annat har en del gärna bytt ut den så kallade ”treenighetsformeln” i välsignelsen med från ”I Faderns, Sonens och den Heliga Andes namn” till ”I skaparens, befriarens och livgiverskans namn” i strävan mot ett mer inkluderande språk.
Nu vill jag egentligen inte alls ge mig in i den debatten här. Jag brukar själv försöka vara sparsam med att kalla Gud för han om jag kan göra det utan att det märks för mycket och tar uppmärksamheten från det jag försöker få sagt. Men idag vill jag skriva lite om detta med att kalla Gud för Fader.
Det bästa skälet att använda ordet Fadern, liksom för den delen också Sonen och den heliga Anden, är rimligtvis att Jesus gör det. Det är till och med ganska revolutionerande att Jesus använder just de orden!
Det förekommer på ett fåtal ställen i gamla testamentet att Israels Gud kallas för Fader för Israels folk och det är också återkommande att folket beskrivs som hans barn men ingen kommer i närheten av att göra det så konsekvent och mycket som Jesus. Han säger redan som 12åring i templet att han måste vara i sin faders hus, han talar om Gud på ett ömt och personligt sätt som den Fader som känner oss och vet vad vi behöver och han bjuder dessutom in oss att tänka att vi också har samma förtroliga relation till Gud som en förälder. Det gör han inte minst när han lär lärjungarna att be till ”vår fader i himlen”, vilket vi ju gör alltsedan dess.
Jag skulle säga att detsamma gäller för talet om Jesus själv som Sonen. Han beskriver hela tiden sig själv som människosonen, och en röst från himlen talar också om Jesus som ”detta är min älskade son”.
Det som redan fanns i gamla testamentet tar Jesus alltså till en helt ny nivå genom att hamra in det som en väldigt viktig del i hur vi ska förstå oss och Gud.
Mitt case för att Jesus lyfter fram den heliga Anden på ett helt nyskapande sätt är kanske inte lika starkt, det skedde snarare i den unga kyrkan där man erfor att Gud verkade i deras liv på ett kraftfullt sätt. I 2 Kor 3:17 står det till exempel ”Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet.”
Walter Brueggemann skriver om att bibelns språk är ett förtätat språk genom alla de olika nyanser det fått genom de associationer och kopplingar det har till allt annat material i bibeln. Ser man det så finns det en väldig kraft i att använda Jesu eget sätt att tala. Då ställer vi oss liksom tillsammans med honom som lärt oss att för oss är Gud en förälder vi kan vänta oss ständig kärlek och omsorg ifrån. Att kalla Gud för Skaparen kanske är mer lättillgängligt för lyssnare utan förankring i bibeln men det blir också ett väldigt uttunnat språk utan alls samma mängd av personlig innebörd (och det finns ju heller inget som säger att en skapare måste vara som en kärleksfull far som faktiskt bryr sig om det den skapat).
Den väldiga styrkan i att kalla Gud för förälder (far, eller mor för den delen) är ju att det är ett så oerhört personligt tilltal. Jag värjer mig från alla formuleringar som Gud Gud mindre personlig för oss.
Det är spännande att titta närmare på dessa små formuleringar som vi fått ärva i kyrkans långa tradition. Det är så lätt att missa djupet i dem om vi inte ger oss tid att förstå vad det faktiskt är vi säger. Men gläntar vi lite på locket så hittar vi som regel alltid en skatt.
Vad säger du om Gud som Fader? Skriv en rad och berätta!
Lämna ett svar