Småprat är lustigt nog ett ganska komplext ämne. Jag har nyss läst Niklas Källners bok ”Och bilen går bra” som handlar om småprat. Konsten att konversera om man så vill.
Det är en rätt rolig och snabbläst bok. Jag fick också några saker att tänka på och ta med mig från boken.
Det där med småprat är ju ibland ruskigt svårt. Det har förstås blivit enormt mycket mer av den varan för min del sedan jag blev präst. Då ingår det en hel massa olika slags sociala kontakter. Och jag tror jag sett ett och annat om hur viktiga några få utbytta ord kan vara. Ibland kanske man inte ens säger särskilt mycket men lyssnar desto mer. Ofta är det nog då man kan göra mest nytta.
Men det är en knepig konst att tala lagom mycket och lyssna lagom mycket. Att hålla sig till lagom ytliga ämnen och ändå beröra viktiga saker emellanåt. Det är olika för oss hur mycket vi står ut med klyschor och ytliga upprepningar. Jag vet att för egen del känns det rätt skönt att ha en hel del standardfraser och ämnen att tala utifrån.
Och när det går trögt kan man trösta sig med att det krävs två till den här dansen. Källner har en riktigt smart bild i början av boken. Han säger att när man försöker stampa igång ett samtal kan det vara som att spela med en pestsmittad (tror jag det var) basketboll. Man vill liksom inte hålla i den utan bollar tillbaka den så fort att det inte riktigt blir något. Man tar sig inte tid att säga så mycket att den andre parten har något bra att jobba med. Kanske svarar man bara med ja och nej. Då gör man det verkligen inte lätt för varandra.
Han skriver om ”förbjudna ämnen”. Där ingår förstås religion. Som jag ju har i uppgift att tala om mest hela tiden. Som tur är verkar problemet mycket ligga i hur man talar om religion. Som otur är verkar det vara just att tala om institutionaliserade religiösa åsikter man vill att andra ska dela med en som är det allra svåraste att komma undan med. Som jag ska göra typ. Lättare är det att tala på ett sätt som utgår från ens egna erfarenhet. Då kan man ”komma undan” med desto mer. Jag brukar förstås redan försöka rama in det jag säger på ett personligt sätt men där har alla i kyrkan onekligen något att brottas med.
Ett guldtips från boken är också att det ofta funkar bra att helt enkelt upprepa det den andre sagt.
-Det är fint väder
-Ja det är fint väder
-Men igår regnade det
-Ja igår regnade det (och så vidare)
Jag märker att det är så jag talar med barn. Och att det är det psykologer kallar för ”spegling”. Att bolla tillbaka den andres ord ger väldigt mycket tillfredsställelse i att man känner sig lyssnad på samtidigt som det också hela tiden ger den andre chansen att fördjupa sitt resonemang. Sen ska man förstås bidra med eget också. Det var ju det där med den pestsmittade bollen.
Jag har rätt många gånger skrivit på bloggen om vikten också av ytliga samtal och rent trams. Så verkar vi människor och vår kommunikation med varandra fungera. Vad har du själv för förhållande till småprat? Skriv gärna och berätta!
Lämna ett svar